Nedräkning.

Imorrn tandläkaren. På måndag nytt jobb. På tisdag huset.

En blandning av sött och salt.

Slut kaffe

Så kan vi inte ha det! Kvar i burken låg pulver motsvarande ungefär 1,5 kaffemått, vilket jag försökte brygga en halv kopp på. Jag vet inte vad det blev, men inte blev det kaffe.

Guuud vad jag längtar efter att flytta. Listor på listor på listor med saker att göra. Nu blir det kombinerad vagnpromenad och kaffeanförskaffningstur, sen ska vi möta pappan som har varit i skärgården i två dagar. Bra pärla!

Föräldraledighet.

I vintras kändes det oändligt. Alltså, som tid utan ände.

Men en efter en lades dagarna i rad, som pärlor i ett halsband, och plötsligt var halsbandet nästan klart. Sex små skinande pärlor återstår och jag tänker trä dem med andakt. Sen ska jag bära pärlorna med stolthet runt halsen, de ska vara med mig varenda ny dag och i varenda ny utmaning som hösten kommer med. Och fast jag kommer att sakna dunbollsdagarna, kaffestunderna, promenaderna, mammaträffarna och eftermiddagslurarna så kommer det bli spännande att börja jobba igen. Och jag unnar verkligen Lars att få börja trä sina pärlor.

Bilen och könet

Selma gillar bilar. Om man är med henne på stan följer hon dem länge med blicken, fram och tillbaka. Nästan i trans.

Det är nog ljudet och färgerna säger folk. Säger jag.

Om hon hade varit en kille, hade man inte behövt hitta en förklaring till varför. Kanske hade det rent setts som ett argument för olika köns "naturliga" intressen.

Jag tror att det handlar om hur omgivningen tolkar och bekräftar barnens beteende. Om det uppmuntras som något naturligt, nästan av könet förutbestämt, så blir det en självuppfyllande profetia. Om det måste förklaras och behandlas som ett undantag från normen så kommer det också av barnet uppfattas som ett undantag. Vi talar om för barnet att det är något som sticker ut, som måste förklaras. Vi gör små saker som berättar för barnet hur deras beteende klassas av oss. Vi ger dem kontexten, fast med med så små signaler att vi själva knappt märker dem. Så små att de kanske ser ut som att det kommer från barnen själva.

Och det börjar så tidigt, så fort man vet om det är en tjejbebis eller en killbebis har vi en massa föreställningar klara. Kanske är det därför man först frågar om det är en tjej eller en kille när man träffar en okänd bebis. För att vi själva ska veta hur vi ska förhålla oss till dem. Omedvetet (och ibland medvetet) överför vi sen både uppmuntran och begränsningar. På gott och ont.

Sanningen tror jag är att både små flickor och pojkar attraheras av ljud och färger. Resten är socialisering och hur vi bekräftar deras intressen.

Ett par bekanta till oss som har samma bank som vi hade fått en bil till deras son när de hade varit på bankkontoret. Det fick inte vi. De hade fått bilen för att han hade varit livlig. Selma var för snäll för att få bilar.

Så börjar det som sedan följer genom skolan och klassrummen. Livliga pojkar får mer än lugna tjejer.

Och de belönas med bilar.

Tid och rum

Äh, vem orkar läsa om hur mycket vi har att göra? Bloggtorka följt av stressklagomål följt av bloggtorka följt av stressklagomål... vi gör inte det den här gången va? Klagar, alltså. Radhuset är besiktigat, handpenningen betald och vår lilla tvåa är snart fylld till bredden med uppstaplade möbler och kartonger. Det är så mycket vi vill göra i vårt lilla radhus, fixa köksluckor, spika lister, måla tak, renovera de icke-så-roliga sjuttiotalsbadrummen... men det får bli lite i taget. Efter ork, tid och plånbok. Det är inget som måste renoveras akut, så vi kan flytta in och bara bo nu från början. Kul ska det bli, och just nu längtar jag mest efter att få lite yta. Och eget rum till vår lilla pärla. Dunbollen ska ha sitt! Här provsittandes på radhusets framsida.

Summera Summer

Det börjar bli svårt att slappna av när man vet allt som väntar hemma.

Vi njuter så gott vi kan i den klibbiga sommarsvallsvärmen. Att säga att vi längtar hem känns dock inte helt rätt, för hemma väntar endast ett hem i tillfällig upplösning. Men jo, hem. Hem som i där vi förhoppningsvis landar i oktober, efter flytt och resa och allt annat. Innan dess råder rastlöshet och iver att få sätta igång. Den här hösten börjar i sanning med en kraftsamling följt av ett språng. Kanske är det signifikativt att jag redan köpt en höstjacka?

Snart kör vi.