Lucka tjugofyra

Tack för den här bloggventskalendern, mys ordentlig med varandra nu. Det ska vi. God jul!

Lucka tjugotre

Dagen för dopparedagen. Näst sista luckan, och ett julkalas i Gammelstad. Selma öppnade sitt livs första julklapp. Stor succé! Julen blir magisk på nytt genom hennes ögon.

Lucka tjugotvå

Bloggventskalenderns tjugoandra lucka innehåller handling, städning och en kinderäggsjulfest. Och så klart, de där jäkla strumporna som vissa päron envisas med att sätta på fötterna. Strumpa be gone!

Lucka tjugoett

Årets mörkaste dag lystes upp av isshow med fantastiska bröderna Majorov och massa söta små skridskoknattar och isprinsessor. God middag på lokal med två fina kollegor gjorde det ännu bättre. Men hörni! Nu är vi på upploppet. Tre dagar kvar! Nu tar vi jullov på rikt.

Lucka tjugo

Man får inte ha levande ljus på jobbet, på grund av brandrisk. Som tur är har vi fått elektriska stämningsljus, som tillsammans med kulturinslagen och dekoren bildar en helt obetalbar julkänsla. Trots detta loggar jag snart ut för i år för att umgås med världens vackraste man och lilla magsjukesemlan. Fyra luckor kvar. Hur gick tjugo dagar så fort?

Lucka nitton

Min lediga dag blev inte så ledig, vår romantiska förlovningsdagsdejt blev inte så romantisk. Livet med en dunboll innebär att det inte alltid blir som man tänkt sig. Nya tag imorrn? Så länge kan vi glädjas åt att vintervädret verkar vara på väg (även om det mest verkar regna just nu). Hepp.

Lucka arton

Midnatt råder (snart), tyst det är i husen (ja, faktiskt)
äääääär i husen

Alla sova (nja) släckta äro ljusen

ääääääro ljusen

Tipp tapp tipp tapp tippe tippe tipp tapp tipp tipp tapp


Se då krypa, tomtar upp ur vrårna (dammlurvorna skrämde väl upp dem)

uuuuuupp ur vrårna

Lyssna, speja, slå in pappans julklappar innan pappan kommer hem från jobbjulfest, tassa fram på tårna

fraaaaam på tårna
Tipp tapp tipp tapp tippe tippe tipp tapp tipp tipp tapp


Undra vad Triad drar in i royalty varje jul. Eller Adolphson och Falk.

Lucka sjutton

Dagens guilty pleasure: utan bebis och utan resten av Luleå på Ica Maxi.

Lucka sexton

Apropå musik som ger feeling... Selma testar old school Gullan Bornemark på LP! Fast det hade nog varit enklare för henne att hantera ett kassettband.

Lucka femton

Lyckade instagram-versionen:
Mozartkulor in the making!

Verkliga verklighetsversionen:
Lars: Jag vill baka Mozartkulor!
Linda: Men... gillar du verkligen det? Du gillar ju inte marsipan?
Lars: Jo, jag gillar det! 
Linda: Jag tycker inte det är så gott.
Lars: Men jag VILL baka Mozartkulor!

Vi går till affären i ymnigt snöfall och handlar ingredienser. Lars rullar nougat, gör marsipanplättar, hivar upp galler och langar upp chokladskvittrande små kulor och får feeling! Dekorerar med strössel och flingsalt, undra om man inte skulle bli kock ändå? Kulorna blir jättefina och runda. Jag bli impad! Vinglar upp på pallen och fotar underverket. En gammal Cointreau åker fram ur gömmorna och någonstans här kulminerar konditorns excesser. Chokladen i vattenbadet stelnar. Cointreaun vill inte blanda sig. Över i ny skål. Ny blockchoklad. Vill inte smälta. I med grädde. Köket allt mer brunprickigt. Selma slår huvudet i ugnsluckan. Jag tröstar. Tröstar Selma också. Fixar bananmellanmål! Konditorn svettas! Chokladöverdraget blir inte längre smidigt och blankt utan segt och matt. Efter två timmars pralin-idrott sätter sig en trött chokladmästare på köksstolen. Ska vi inte smaka? undrar jag. Lite motvilligt och med en suck tar Lars en kula, jag nöjer mig med en halv.

Lars (uppgivet): Jävlar vad sött. Alltså... jag gillar ju inte marsipan så mycket.
Paus. Jag tänker att jag visste det hela tiden.

Bra i alla fall med lite bjudgodis i jul! avslutar Lars och lägger resultatet, alla nitton Mozartkulor, i en plastlåda i frysen.

Lucka fjorton

Förra året ägnade jag en lucka åt musik som hör till julen. I år är jag lite lat och hänvisar till samma inlägg, mest för att det ändå skulle bli samma inlägg igen om jag skrev om årets julmusik. Jag har inte hunnit scouta så många nya jullåtar i år. Det blir dock två tillägg, dels denna fina låt och dels fyndet jag hittade när jag sökte genom Lars LP-samling i jakt på julskivor. Julen är räddad!

Lucka tretton

Luciamorgon började med julkaffe i soffan och fortsätter med musik och lussefirande på jobbet. Riktiga julkänslor! Inte minst tack vare det decimetertjocka snötäcke som la sig över den grönisiga stan i natt. Bäst var dock dagens minsta luciatåg, bortsett från vissa deltagares ivriga försök att slita av och äta upp glittret. Rörd pappa, trött mamma och glad unge i arla morgonstund. Glad lucia till er alla!

Lucka tolv

Dagen före lucia.

Helande för själen att åka hem, låta jobbets mödor rinna bort med regnet och sakta bäddas in i kvällens snöfall. Hur hjärnan går på max på jobbet, tankar tänks, ärenden åtgärdas och planer formas, för att sen långsamt, som i en utandning, rensas och fyllas på med ny energi i hemmets avslappnade famn. Två lysande ögon som väntar innanför dörren, förtjusta välkomstrop, glad lek och kluckande skratt som eftersom övergår till allt mer stillsamt vaggande i soffan. Med trött och blank blick äter hon de sista dropparna välling och ger till slut upp för sömnen. Det är det bästa på hela dagen, att komma hem och känna hennes lukt. Älskade dunboll, du är min lucia som sprider ljus omkring dig!

Lucka elva

En kopp lingon på Gammlia? Västerbottn bjöd på kvalitetsvatten och kvantitativa uppföljningsmodeller. Huvudvärkslucka. Minneslucka.

Lucka tio

05:45 kan man också lucköppna. Till exempel för att man ovetandes bokats in på ett parti Toalett-tittut med en tiokilos punkare.

Lucka nio

Det plingade på dörren, måndag den nionde luckan. Angenäm fikasurpris levererad av Gurra. Bra lucka!

Lucka åtta

Lucka åtta döljer en frisk och kylslagen vinterdag med frostiga träd. Ibland måste man ut fast det är -22 grader kallt, för att handla till exempel. Då är det tur att man kan värma sig på varandra!

Lucka sju

Selma älskar barn.

Hon betraktar ofta främmande vuxna med stor skepsis, främmande män i allmänhet och främmande män med skägg i synnerhet. Men när hon möter en annan kvartsfigur, då lyser hennes små blå ögon ackompanjerat av gutturala skratt och stötvis förtjusta ljud. Hon gnider sina små händer i ivrig och tafatt lust att närma sig den andre, ibland för att handgripligen och omilt klösa sig fast i den andres kläder, armar, ögon. Inte alltid uppskattat. Hon har dock en vän som alltid ställer upp. I badrummet, i fönstren, i sovrummet och till och med i spisen. Det är fint när man hittar en äkta vän som alltid visar uppskattning tillbaka.

Lucka sex

Bakom sjätte luckan väntar fredagmiddag med en kompis!

Lucka fem

Drivor av kaffekoppar är min kopp thé, tydligen. Skärpning! Jag ska bli en bättre människa med ordentligare diskvanor. Kanske.

Lucka fyra

Isvind och illasinnat halkig is ute, stilla snöfall inne i bubblan på kontoret. Ibland är det nyttigt att stanna upp och tänka framåt. Att titta in i glaskulan. Och se sig själv.

Lucka tre

Vad hittar man väl där? Jo, när barnet somnat hittar vi en liten galamiddag i ombyggd filmstudio. Filmkonvent 2013, hepp!

Lucka två

En julkalender i julkalendern. Hedenhösarna fångade intresset i säkert tjugosju hela sekunder innan uppmärksamheten istället riktades mot fingrarna och en papperstuss. Bättre lycka nästa år?

Lucka ett

Första luckan på årets bloggventskalender härmed öppnad! Den traditionen överger jag inte. Det här året får vi dessutom återupptäcka julen genom ett par små nyfikna ögon. En lucka varje dag fram till jul, nu kikar vi in i lådan med julsaker och ger oss av in i december!

From the outside looking in.

Jag hinner inte blogga! Jag hinner knappt äta.

Kvällarna är fyllda av Selma-bus tills hon somnar i sin säng. Då somnar vi i soffan, sängen eller där vi för tillfället råkar befinna oss. Hon har både börjat resa sig, fått sin första tand och bli klängigt mammig. Och så börjar livet om nästa dag. Det är så roligt, allt som händer! LA var helt obeskrivligt häftigt och fabulöst, vårt lilla radhus börjar bli vrålmysigt, jobbet är både roligt och fullt upp. Livet är lyckligt. Möjligen minus den lite gnagande dagliga längtan efter ett stycke skäggig man och ett stycke mjukarmad mystjej.

Up, up and away

Hörrni! Imorrn bär det av. Mot nya äventyr! Centrifugen accelererar upp...

Mot stranden, mot 30-gradig värme, mot Hollywood madness och bränsleslukande vrålåk. Spännande! Fast först: tusen saker att packa, fixa, tvätta, hänga, planera.

Frysta embryon

Hur man vet att man har lite väl kallt i kylen.

Nedräkning.

Imorrn tandläkaren. På måndag nytt jobb. På tisdag huset.

En blandning av sött och salt.

Slut kaffe

Så kan vi inte ha det! Kvar i burken låg pulver motsvarande ungefär 1,5 kaffemått, vilket jag försökte brygga en halv kopp på. Jag vet inte vad det blev, men inte blev det kaffe.

Guuud vad jag längtar efter att flytta. Listor på listor på listor med saker att göra. Nu blir det kombinerad vagnpromenad och kaffeanförskaffningstur, sen ska vi möta pappan som har varit i skärgården i två dagar. Bra pärla!

Föräldraledighet.

I vintras kändes det oändligt. Alltså, som tid utan ände.

Men en efter en lades dagarna i rad, som pärlor i ett halsband, och plötsligt var halsbandet nästan klart. Sex små skinande pärlor återstår och jag tänker trä dem med andakt. Sen ska jag bära pärlorna med stolthet runt halsen, de ska vara med mig varenda ny dag och i varenda ny utmaning som hösten kommer med. Och fast jag kommer att sakna dunbollsdagarna, kaffestunderna, promenaderna, mammaträffarna och eftermiddagslurarna så kommer det bli spännande att börja jobba igen. Och jag unnar verkligen Lars att få börja trä sina pärlor.

Bilen och könet

Selma gillar bilar. Om man är med henne på stan följer hon dem länge med blicken, fram och tillbaka. Nästan i trans.

Det är nog ljudet och färgerna säger folk. Säger jag.

Om hon hade varit en kille, hade man inte behövt hitta en förklaring till varför. Kanske hade det rent setts som ett argument för olika köns "naturliga" intressen.

Jag tror att det handlar om hur omgivningen tolkar och bekräftar barnens beteende. Om det uppmuntras som något naturligt, nästan av könet förutbestämt, så blir det en självuppfyllande profetia. Om det måste förklaras och behandlas som ett undantag från normen så kommer det också av barnet uppfattas som ett undantag. Vi talar om för barnet att det är något som sticker ut, som måste förklaras. Vi gör små saker som berättar för barnet hur deras beteende klassas av oss. Vi ger dem kontexten, fast med med så små signaler att vi själva knappt märker dem. Så små att de kanske ser ut som att det kommer från barnen själva.

Och det börjar så tidigt, så fort man vet om det är en tjejbebis eller en killbebis har vi en massa föreställningar klara. Kanske är det därför man först frågar om det är en tjej eller en kille när man träffar en okänd bebis. För att vi själva ska veta hur vi ska förhålla oss till dem. Omedvetet (och ibland medvetet) överför vi sen både uppmuntran och begränsningar. På gott och ont.

Sanningen tror jag är att både små flickor och pojkar attraheras av ljud och färger. Resten är socialisering och hur vi bekräftar deras intressen.

Ett par bekanta till oss som har samma bank som vi hade fått en bil till deras son när de hade varit på bankkontoret. Det fick inte vi. De hade fått bilen för att han hade varit livlig. Selma var för snäll för att få bilar.

Så börjar det som sedan följer genom skolan och klassrummen. Livliga pojkar får mer än lugna tjejer.

Och de belönas med bilar.

Tid och rum

Äh, vem orkar läsa om hur mycket vi har att göra? Bloggtorka följt av stressklagomål följt av bloggtorka följt av stressklagomål... vi gör inte det den här gången va? Klagar, alltså. Radhuset är besiktigat, handpenningen betald och vår lilla tvåa är snart fylld till bredden med uppstaplade möbler och kartonger. Det är så mycket vi vill göra i vårt lilla radhus, fixa köksluckor, spika lister, måla tak, renovera de icke-så-roliga sjuttiotalsbadrummen... men det får bli lite i taget. Efter ork, tid och plånbok. Det är inget som måste renoveras akut, så vi kan flytta in och bara bo nu från början. Kul ska det bli, och just nu längtar jag mest efter att få lite yta. Och eget rum till vår lilla pärla. Dunbollen ska ha sitt! Här provsittandes på radhusets framsida.

Summera Summer

Det börjar bli svårt att slappna av när man vet allt som väntar hemma.

Vi njuter så gott vi kan i den klibbiga sommarsvallsvärmen. Att säga att vi längtar hem känns dock inte helt rätt, för hemma väntar endast ett hem i tillfällig upplösning. Men jo, hem. Hem som i där vi förhoppningsvis landar i oktober, efter flytt och resa och allt annat. Innan dess råder rastlöshet och iver att få sätta igång. Den här hösten börjar i sanning med en kraftsamling följt av ett språng. Kanske är det signifikativt att jag redan köpt en höstjacka?

Snart kör vi.

Hej Sidsjön!

Åhej!

Så nu följer två månader av plenty. Semester, Sundsvall, Stockholm, Linköping, Sundsvall, Luleå, flyttpacka, nytt jobb, nycklar till nyhuset, renovering (?), USA och sen är det oktober och höst. Mycket nu, med andra ord. Tur att jag har självpåfyllande energireserver bestående av följande (utan inbördes rangordning):

• Sambokärlek
• Renoveringsinspiration
• Löprundor i lila skor
• Dunboll att skratta med och snusa på

In the middle of the street.

En av alla hemliga planer kan härmed avslöjas. Kontrakt undertecknat och klart. Om bara besiktningen inte visar på några större fel så flyttar vi i september. Lättnad! Glädje!

Små fingrar gör stora avtryck

Man tycker att man är förutseende, plockar bort alla saker som inte får nås och är snabb på att upptäcka potentiella brister i det förebyggande arbetet. Det ständigt pågående förebyggandet. Ändå hinner hon ibland, blixtsnabbt, kasta sig fram eller stoppa ner lillnäven till exempel i ett smörpaket. Och kleta. Och man torkar hennes fingrar och hon ler. Och hon är det ljuvligaste som finns.

Kondis vs. kondis?

Konditori byts mot kondition. Nästan fyra mil på fem dagar. Wow! Träningsvärken har varit massiv, men faaan vad skönt det känns. Sweet! Nu svettas vi in sommaren och springer en runda till, lila i ansiktet or not.

Stop! Selma-time.

Som vanligt i vårt liv smids planer. Det, sommarvärme och Selmamys gör att bloggen blir katastrofalt lidande. Snart är väl regn och planerna mer officiella, då jäklar ska det skvallras här på bloggen. Håll till godo med en klassiker så länge.

Grodan i gymmet.

Inte har vi hittat något hus ännu, inte heller någon lägenhet eller radhus. Och utanför rasar sommaren vidare. Ändå känns det som att man går runt och väntar på att sommaren ska börja? Nåväl. Annars då? Nja, mest är det väl den här. Hon är himlen.

Vatten över huvudet

Man vet att man har tagit i lite väl när man kan se himlen speglas i krukan. Att överkompensera några veckors dåligt vattningssamvete på en dag funkar sådär.

FFS

Ni kanske undrar vad jag gör?

Sommar-är (inbegriper bloggtorka).
Promenerar.
Kaffehänger.
Häpnar.
USA-planerar.
Husdrömmer.
Och dreggelpussas med de här två, såklart.

The heat is on

Som en planerad PR-kupp exploderade sommaren över Luleå lagom till att vår USA-gäst landade. Så här är det alltid på sommaren här säger vi. Det är så varmt, så vackert och så mycket att stå i... mycket ska ordnas den här veckan och Lars och Randy är i studion nästan hela tiden. Tur att sommarvädret ger energi.

Rosa mamsell Ros

Man kanske kan tycka att det är lite ironiskt att jag, som inte tycker att man ska klä flickor enbart i rosa, råkade färga alla Selmas och mina kläder grisrosa. Hur jag lyckades få med en röd tröja i den vita tvätten vet jag inte, men så blev det. Jag försöker trösta mig och tänka på Grynet.

Preview.

Första mors dag som mor. Selma hade köpt en iPad i present! Det tycker jag var himla fiffigt. Och snällt! Misstänker att hon fått viss hjälp av fadern. Annat vi ägnat denna somriga helg åt: praktiserat på pappa Lasses jobb, kollat konstutställning (mycket skeptisk) och njutit av sol och praktfull grönska. Energi!

Golden times

Kanske var det den energiska starten på denna fredag, eller solen och blåhimlen utanför fönstret, men idag känner jag mig urstark och glad. Tacksam. Nöjd med livet! Trots avsaknad av treglasfönster och egen täppa. Jag har världens finaste man och världens finaste dotter, två coola typer att dela äventyret called life med. Vardagslycka. Och i höst väntar nya äventyr för oss tre. På andra sidan Atlanten!

Fyra månader...

...sedan livet fick en ny huvudperson. Världens finaste lilla tjej! Snabbt har det gått. Idag firade vi med purépremiär.

Vill ha hus.

Vi behöver mer utrymme. Helst ett hus. Med gräsplätt, stuprännor och treglasfönster. Vi hittar inget som passar. Kanske är det sommartorkan som börjat.

Men jag har det på känn - rätt hus finns där ute för oss. Någonstans. Någongång. Nya tag i höst? Suck.

Hej sommar!

Okej, isväg schmisväg - det här är också himmelrike. Åh vad jag älskar det här!

Breathe and reboot.

Möbleringsdrömmen sprack efter några dagars budgivning. Bostadsmarknaden är crazy! Baksidan med de låga räntorna verkar vara att folk verkar bjuda utan hejd, höjer med flera hundra tusen på en annars helt ordinär lägenhet. Risk för tung baksmälla för många om räntorna höjs... Nåja, vi släpper, går vidare och väntar på nästa feeling. Som tyvärr kanske inte kommer förrän i höst, snart börjar husmäklandets lågsäsong. Men nästa gång ska vi vara tuffare.

För övrigt är jag glad att jag väljer vad jag lägger energi på these days. Ta strid när det behövs, släpp och gå vidare när det är poänglöst.

Ljust och fräscht

Först tittar man. Sen kommer skepsisen. Man prövar nackdelarna och väger fördelarna. Sen börjar man mentalt möblera. Då är det kört. Vad kommer hända?

Aptit på liv

Det är magiskt att följa utvecklingen. De första tuffa månaderna har passerat och de tröstlösa skriken byts sakta ut mot en mer stabil vardag med rutiner. För varje dag blir hon mer och mer människa, för varje dag får man fler ledtrådar till hennes stora lilla personlighet. Hon har redan karaktär. Hon är glad och skrattar gärna, även mot okända människor (än så länge). Hon älskar att hoppa och studsa. Och när man sjunger sånger, helst med rörelser till. Hon har några olika skrik - ett när hon är trött, ett när hon är hungrig, ett när hon är uttråkad och ett när man gör rent hennes näsa med tops. Och idag upptäckte vi att hon är en bokslukare.

Svart-i-stan

Innan isen släpper blir den svart. Folk som inte har sett det brukar inte tro det, men svart blir den. Som ett svampigt sorgeflor på den en gång så mäktiga och blanka ismassan. Vi säger adjö och på återseende! Nu ska vi ägna oss åt annat några månader, men sen ses vi igen.

...och kärleken.

Rosig ros.

Tänk, jag trodde inte jag skulle vara så blödig. Å andra sidan, när Rosen är sjuk och febern stiger, vem kan vara kaxig då? Bara Rosen själv. Medan mamman och pappan oroligt tittar på tar hon kavat tag i doktorns finger, ler, smakar på gummihandsken och gurglar fram några ord medan ögonen glittrar. Tuffaste tjejen. Febern har iaf lugnat sig och diagnosen löd troligt virus i magen. Men hu, så det skär när hon är ledsen.

Höstrusk?

Vissa dagar blir inte bättre än så här.

Reclaimade kvällar?

Somliga kvällar tar det en timme, andra kvällar tar det bara några minuter. Men fortfarande somnar hon varje kväll i egen säng. Vissa fredagskvällar somnar hon så snabbt att mamman och pappan hinner laga middag, ta ett glas vin, lyssna på Coltrane och ta fram brädspel. För första gången på ett år. Vilken grej!

And then again: andra kvällar går det inte lika lätt...

Dålig idé-spruta

Intet ont anandes om vad som komma skulle låg hon i vagnen och undrade vad i hela friden det där regnskyddet var för nytt påhitt. Hade hon vetat att det vankades tremånadersvaccination så hade hon nog sett betydligt argare ut, för hu så hon skrek när det väl var dags. En spruta i varje babylår. Usch. Små söta dunbollar borde aldrig få ha ont någonstans.

Mr Sandwoman

Det här med bebisar och sömn alltså. Samsovandets vara eller icke vara. Alla rekommendationer, allas åsikter, alla varnande fingrar som avråder från det en annan pekpinne nyss rekommenderat osv... Suck. Hittills har vi struntat i andras råd och gjort som det känts och funkat bäst för oss för stunden, sovrutinerna har varit lite enligt whatever works-principen. Och det har nog varit bra, vi har fått känna efter och lärt oss hur Selma funkar. Men nu fyller hon tre månader och vi har börjat tänka mer konkret hur vi vill ha det på kvällarna och nätterna. Samt snickrat ihop en metod för hur vi tror att vi bäst uppnår det. Trots garanterat kommande bakslag så kan vi i alla fall konstatera att idag, dag tre med vår nya sovrutin, så funkade det alldeles ypperligt. Rosen somnade själv i egen säng, nöjd och utan skrik. Kan det vara så lätt? Och vad ska man hitta på när hon väl somnat och kvällen är fri? Hittills har vi firat varje fri kväll med att själva somna i varsitt hörn av soffan. Det kan man kalla ny sovrutin.

Tvätt Getz vikt

Om dammsugning lät lite mer som Stan Getz skulle jag dammsuga betydligt oftare. Och med större inlevelse. Nu förhåller det sig inte så, och nog är vissa av lägenhetens hörn lite väl gråludna just därför. Men någon gång under helgen skall hörnen få sitt och dammlurvorna gå sitt öde till mötes. Vika tvätt är en ljudlös och jämförelsevis trevlig sysselsättning, perfekt att ägna sig åt medan man kan lyssna på vilken musik man vill. Igår var desto skrikigare, den här olycksaliga våren verkar hittills mest innebära snålblåst, regn och svarta insjunkna snödrivor. Vårvintern, kom tillbaka med din friska spänst och blå himmel! Nedan kan ni se när skrikigheten peakade igår, efter mathandlande (ingen favoritsysselsättning för Rosen) och husvisning (ingen favoritsysselsättning för Rosen) brast det medan jag fipplade efter nycklarna till porten. För ett otränat öga kan det se ut som att hon sover fridfullt, i själva verket är hon i andhämtningen mellan två vrål och kniper ihop ögonen för extra kraft. Det ekade fint i trapphusets marmor. Nu sover hon, och allt som hörs är ljudet av tvätten som viks. Och det här.

New tricks

Igår vände hon sig för första gången! Från mage till rygg. Hon har gjort det på mjuka underlag tidigare, typ soffa och säng, men igår körde hon manövern på en filt på golvet. Förvånad, kan man beskriva minen. Och så fortsätter hon öva sitt andra nya trick: greppa leksaker. Det går fort.

Ridå!

Jag kan rapportera att dagens promenadtur runt udden inte tillnärmelsevis gav den njutning som isvägen brukade bjuda på. Än så länge, åtminstone. Ömsom glashal, snötäckt och knölig is på stigen, ömsom klafsig lera under en halv decimeter vatten. Blä! Jag tänker bli ett citykid och bara gå på asfalt i ren protest. Sur ska jag vara också! Eller kanske inte så sur ändå, för jag och mamsell Ros kan hädanefter glädjas lite åt frukterna av eftermiddagens syprojekt. I andan av att göra saker själv istället för att handla dyrt.

Jag har sett att en del har små fina gardiner till sina barnvagnar, en mycket praktisk detalj som ger skydd mot både vind och sol. Kan ju inte vara så svårt att sy själv tänkte jag. När vi var i Sundsvall i påskas hittade jag sådana plastringar för fem kronor styck i en barn-attiralj-butik, och idag gick jag igenom förrådet av tyger vi fått av Selmis farfar och farmor. Och nog hittade jag ett tyg som passade perfekt! Själva gardinen består av ett tygstycke på ca 85 x 60 cm som jag sicksackade och fållade i kanterna. Sedan sydde jag fem knapphål i överkanten, ca 1,5 cm långa med 17 cm mellanrum. Det blev riktigt bra! Lätt att dra fram och tillbaka, eller ta av helt. Kan även användas på vår bilstol som har en suflett. Enkelt och praktiskt, till mycket överkomlig kostnad! Det var dagens husmorstips. Nu ska jag plocka undan strykjärnet och städa lite innan Rosen vaknar ur sin skönhetssömn.