Vecka fyrtio

Inte verkar det bli någon tolva i alla fall. I så fall har hon fjorton timmar på sig. Det verkar inte sannolikt. Hej agonizing väntan. Kom snart! Må bra. Snart är brasklapparna slut.

C'est parfait, n'est ce-pas?

Vi förberedde nyårsdesserten redan idag, eftersom den ändå kräver flera timmar i frysen. I brist på andra glamorösa aktiviteter just nu tänkte vi satsa på en lyxig nyårsmiddag på tu man hand, med alkoholfritt bubbel och fin meny. Lite lyx kan vi väl unna oss innan året tar slut? Och om resultatet liknar tjuvsmaken av smeten så kommer åtminstone efterrätten bli himmelsk - lingonparfait med vanilj, hallon och björnbär. Nu gäller det bara att hitta ett glittrigt tält att svepa in mig i.

07:06

Snön ligger vit på taken,
i snart två timmar har Linda varit vaken.

Bebis sparkar vilt i magen,
hela natten och hela dagen.

Den verkar inte vilja komma ut,
förrän gamla året tagit slut.

Ett test för tålamod och värdighet,
ska den stanna där inne i evighet?

Slut på nattligt diktande och skämt!
I magen sparkar det alltjämt.

Across a bridge

Det här med stressdrömmar är tydligen rätt vanligt mot slutet, och jag har märkt av det till viss del. Till exempel härom natten, när jag i en dröm blev utsedd till allmänhetens representant när hela Höga kusten-bron skulle inspekteras. Jag och en gubbe från Skåne hade valts ut, av alla människor i hela Sverige, och vår uppgift var att vara med och bevaka inspektionen av varje brodel och se till att det inte fuskades med besiktningen. Bron hade så oändligt många delar (vilket broar ju har) och det tog såå lång tid. Inte gick det snabbare när hela bron skulle monteras ned i smådelar och skickas i långtradare till Finland, dit jag och skånska gubben också skulle följa med. Jag började inse att det skulle ta flera månader innan allt var klart och jag försökte förklara att jag inte kunde vara med, att jag skulle ha barn snart och inte kunde vara i Finland flera månader och kolla på brodelar hela dagarna. Och att jag dessutom inte visste något om broar. Jag fick inget gehör för det jag sa och blev mer och mer frustrerad. Jag minns inte hur det gick, men jag vaknade och var alldeles svettig. Och lättad. Analys på den? Kanske inte så svåranalyserat.

I natt har jag sovit bra, förutom att jag som vanligt legat vaken mellan fyra och sju. Men jag känner mig ändå piggare och på bättre humör. Vilket är tur, om jag nu skulle bli tvångskommenderad ut på broinspektion eller liknande.

Mellan mellandagarna

Ännu kan den lilla personen vara veckor bort, men denne dominerar livet redan nu. Jag är så trött och stor, och trött på att vara trött och trött på att vara stor. Konstant andfådd, ont i höfterna och täppt i näsan. Svårt att hitta bekväma ställningar att sitta, ligga och stå. Julafton, som var lugn och stressfri, tog ändå på krafterna så pass att jag mest sovit nu i två dagar. Alla säger att jag ska knipa till efter nyår, men ärligt talat - det är inget jag kan göra åt saken och dessutom vill jag helst att bebisen tittar ut NU - vem som helst får gärna ta över och bära magen en och en halv vecka extra om det nu är så viktigt. Feel free. Själv tror jag det spelar mindre roll. Jag är trött på att visa upp mig och trött på kommentarer. Mest är jag trött på mitt eget bristande tålamod, för jag vet, jag vet, jag vet, det är nära nu och jag ska inte gnälla eller bli irriterad, och folk menar väl. Men det känns lite som en prövning. Usch, nu har gnällt av mig. Tur att jag har snälla och tålmodiga Lars som peppar och hämtar vatten och mackor och fixar filmer i oändlighet. Och fortfarande blir jag helt varm av lycka när jag känner en liten fot mot mina revben. Då brukar jag sjunga för henne och säga att det börjar bli dags att komma ut. Nu ska jag avverka minst fjorton timmar sömn.

Lucka tjugofyra

Sista luckan och slutet av årets bloggventskalender! Men den stora nedräkningen fortsätter för oss och här på bloggen följer fler inlägg på temat väntan. Men det blir inga fler inlägg förrän tidigast imorgon. Idag firar vi på mysigaste vis, med mat, paket och nära och kära. God jul!

Lucka tjugotre

Dan före dopparedan. Doppa redan? Vad gör man? Man åker kanske på middag och rullar sen köttbullar till julbordet. Sen gör man chokladtryfflar. Och går på 3D-bio.

Lucka tjugotvå

Minus trettio och spröda snöflingor singlar ned från himlen. Så kallt, så vackert! Lilla julafton med halva familjen idag och det börjar kännas som julefrid.

Lucka tjugoett

Årets mörkaste dag, möjligen jordens undergång samt dagen då bebisen ursprungligen var beräknad att anlända. Än verkar det lugnt med både undergång och bebis, ironiskt nog anande man även solen idag för första gången på flera veckor vilket gjorde de ljusa timmarna ljusare än på länge. Fika och julklapp på jobbet. Lunch. Det bästa med att äta på Kulturens Hus är utsikten. Och det man ser utanför fönstren är inte heller så tokigt.

Lucka tjugo

För länge sen, innan jag fyllt fyra år
Fick jag en gåva av min far
En fin present, innan jag fyllt fyra år
Som jag sen länge hade kvar
Badsvampgrisen Söderberg
Ja, så hette han
En gång var han bara min och vi älskade varann
Badsvampgrisen Söderberg
Hans tryne var var av garn
Och han var min bästa vän
När jag var ett litet barn

Text: Lars Söderberg
Melodi: Teddybjörnen Fredriksson
Modell: Badsvampgrisen Söderberg

Lucka nitton

Det är som att julafton tjuvstartat, julklapp från vän på posten och paket från älskling på sängen. Nittonde dagen i december är inte vilken dag som helst, det är vår förlovningsdag. I år är det tre år sedan vi satt på favoritkrogen i Sundsvall och åt tapas, promenerade till vårt ställe vid Sidsjön och drack champagne i snöyran. Lägligt nog innehöll dagens paket en superfin guldkedja, så att jag kan ha min förlovningsring runt halsen i dessa kroppsmodifierade tider. Ännu har inte fingrarna svullnat alls, men barnmorskan rådde mig igår att inte ha ring längre då fingrar och fötter kan svälla snabbt mot slutet. Att ha ringen runt halsen är också jättefint, jag vill ju helst inte vara utan den. Perfekt present! Och ja, tre år betyder hög tid att skrida till verket - och vi ska! Men vi tar en sak i taget. Just nu har vi något annat framför oss...

Lucka arton

Vad är roligast? Själv ogillar jag bloggar av karaktären "Först lagade vi mat, sen slängde jag in en tvättmaskin, sen åkte jag och handlade. Sen kom grannen förbi och vi drack kaffe en stund, det var trevligt. Sen hängde jag tvätten och kollade på Desperate housewives..." Konsekvent uppradande av banala detaljer känns meningslöst. Det är ingen dagbok och absolut inget forum för att redogöra för varje minut av varje dag. Jag vill återge små glimtar, kåsera tematiskt eller bara ventilera något jag tänkt, det är också sådana bloggar jag själv läser med störst behållning. Fast å andra sidan, vad räknas som banala detaljer? Det jag tycker är en kul glimt kanske ni tycker är fantastiskt ointressant. Kanske tycker ni att hela bloggen är en rad banala detaljer? Kanske är det så. Men det är frivilligt att läsa. Och under hela december får ni i alla fall minst en bild per dag att vila ögonen på när ni väl tagit er igenom de banala detaljerna. Nedan illustrerad med hjälp av lillebror Gustav och lillebror Björns projektor. Det är något magiskt med mysiga filmkvällar, stora soffor och trilogier.

Lucka sjutton

Många gravida ser fram emot att få tillbaka sin kropp. Att kanske kunna dricka ett glas vin igen, äta charkprodukter och ostar. Några längtar ihärdigt efter sin gamla garderob, efter att kunna ha skräddade kläder och sova på mage. Allt det ser jag också fram emot, men en sak som jag dagligen längtar efter är: riktig nässpray. En liten detalj och i världsliga sammanhang måhända ett mindre problem, men det är ändå otroligt tröttsamt att ständigt vara täppt och torr i näsan. Snart nio månader av att andas med öppen mun och pipande näsa. Som havande får man inte använda vanlig nässpray, och de nässprayer som jag får ta, koksaltspray och nozoil, hjälper inte på långa vägar så bra som vanlig spray. Förhoppningsvis minskar ju själva nästäppan i sig när knodden är ute, men om den dröjer kvar - då minsann! Då ska jag njuta av lite äkta spray. Andas in och känna hur näsan klarnar för varje andetag... ljuvligt.

Lucka sexton

Tre bilder som i tredje advent, dagens lucka går i blått. Inte blå som i ledsam, utan blå som i den makalösa hyacinten i vårt kök som får hela huset att lukta himmel. Blå som i kopparna jag köpte på Iittala i Happis, ur klassiska serien Mon Amie, aka objektet för framtida samlarmani. Jag älskar det här mönstret! Och till sist blå som i nyanserna på min arm efter veckans sjukhusbesök. Att vara nåldyna kostar på.

Lucka femton

En stor del av julen handlar, åtminstone för mig, om musiken. Om detta ska även denna lucka handla. Det finns klassiker som återkommer varje år, många bra men absolut uttjatade (speciellt repeat-nötta på samtliga varuhus), ungefär som Absolute Christmas à la 90-talet. Carolas julsånger. Frikyrkliga gospellåtar med plastsynthar. The Real Group. Ainbusk Singers tveksamma stämsång. Och så alla äldre klassiker, Jingle Bells, Let it snow, Winter wonderland tolkade i evighet av Frank Sinatra, Bing Crosby och Nat King Cole. Den ovan nämnda musiken må vi alla ha hört till leda förut, och den hör till, uttjatad eller inte. MEN. Varje år försöker jag hitta ny julmusik. "Ny" som i nya låtar, "ny" som i gamla låtar fast i nya versioner eller helt enkelt bara "nya" som i nya för mig, för att jag inte hört dem förut. Nedan följer en lite odyssé av länkar till bra, dålig och annorlunda julmusik.

Här är några exempel på otraditionell och (enligt mig) bra (och inte av varuhusen helt sönderspelad) julmusik.





Sedan finns det så klart massor av finstämd julmusik som håller, år efter år.







En del röster är så mäktiga och djupa att de förtjänar eget omnämnande.


En del låtar är egenligen bra sånger, men slaktade i bedrövliga arrangemang med falska körer. Man inte fattar helt enkelt inte hur någon kunnat ta med på dem på en julskiva.


En del julsånger är bara konstiga (courtesy of Johan Lindbergh, som tipsade om denna lysande artist).


Och så finns det vissa påhittiga personer, ständigt på gång med nya projekt, som helt enkelt gillar att spåra ur och bara skramla loss i lite okonventionell jul-metal.


God musikjul! Om ni har tips på bra eller dåliga låtar, skicka gärna! Jag frossar i all sorts julmusik just nu.

Lucka fjorton

Lucka fjorton får man nästan inte upp på grund av all snö, men väl där under hittar man fänkålsfrallor till frukost för min del, bal på slottet för andras del. Sydde även en guldsjal och en blå rosbrosch innan jag slutligt överlämnade allt till modern. Nu är symaskinen bortstädad för ett tag, inga fler stora syprojekt framöver! Hej helg!

Lucka tretton

Lucka tretton skulle kunna handla om Lucia. Eller om den urfåniga pepparkaksgubbedebatten. Eller om tretton som otursnummer (jag har trots allt fått ett snölass från ett tak i huvudet och snubblat i en trapp idag) men inget av detta ska lucka tretton handla om. Makroglasögonen är av och hela dagen har istället fokuserats på dramat i min mage och den envisa typ som obstinat stått raklång med huvudet uppåt därinne. Det började med fasta (vilket är en utmaning i vanliga fall, och nu snudd på omöjligt) och sen sjukhuset imorse. Massa prover, ultraljud, CTG-kurvor och Bricanyl intravenöst (jag ser lite ut som en nåldyna) och sen själva vändningsförsöket med två läkare och två barnmorskor i rummet. Knådade, drog, pressade och bände. Det gjorde vansinnigt ont, men plötsligt låg bebisen rätt! Sån lättnad! Läkaren trodde heller inte att bebisen skulle lyckas vända sig fel igen. Efteråt fick jag ännu en spruta och sen ligga med CTG-kurva ytterligare en timme för att hålla koll på barnets hjärtljud. Lars höll min hand och vi grät en skvätt medan vi satt och lyssnade på hjärtljuden som pickade så fint. Sen åkte vi hem och somnade på soffan. Så nu kan vi slappna av, tacka för detta studiebesök på förlossningsavdelningen med tillhörande smärtträning (och sängkantsträning för Lars del) och invänta att det sätter igång på riktigt. Och under tiden har vi lussebullar.

Lucka tolv

Halvtid i lucköppningen och jag är på utflykt med bästa broder, nästan ända i Finland är vi. Hej Iittala, hej Ikea!

Lucka elva

Bakom lucka elva: ett äkta julbestyr. För några år sedan funderade jag på att helt sluta skicka julkort, dels kändes det stenålders med snigelpost och dels fick jag själv knappt hälften så många kort som jag skickade. De mysiga julvykorten ersattes allt mer med opersonliga massutskick av sms eller facebook-hälsningar. Men så kom jag på att det inte spelar någon roll. Det är för min skull jag skickar korten också! Jag gillar att sitta i köket med Lars och skriva små hälsningar till folk runt om i landet, speciellt till de vi inte kommer att träffa personligen under julen, helt oavsett i vilken form julhälsningarna till oss kommer i. Så julbestyret lever kvar! Heja mysiga jultraditioner.

Lucka tio

Lucka tio är en betydligt gladare lucka än nian. Det tog halva förmiddagen att göra sig klar och en ranglig, inte helt smärtfri, promenad på några hundra meter - men det var det värt. Myslunch på stan med världens bästa raggmunkar och världens bästa ragg. Magstatus: galet stor. Dess inneboende hickar och gymmar på i oförminskad takt. Trettiosju veckor gammal och därmed fullgången. Hur och när återstår fortfarande att se.

Lucka nio

Det blev inte en tur till Ikea. Det blev ingen julmarknad i Gammelstan. Det blev inte någon julkonsert i domkyrkan. Det blev inget pysslande eller bakande. Det blev däremot en vaken natt fylld av vad som måste vara förvärkar och malande värk i höfter och rygg. Det blev några halvbrända pannkakor. Det blev sömn hela dagen (när jag väl hittat öronpropparna) medan Lars var på jobbet. Det blev kväll. Hoppas ni har en roligare andra advent än jag har.

Lucka åtta

Vad är väl en bal på slottet? Den kan ju vara fruktansvärt dötrist och tråkig... och alldeles, alldeles underbar. Mitt uppdrag som vi-ska-sy-den-gnolande sömmerska är snart slut, bara att fålla upp ärmar och släp. Sen får den goda fén work her magic på egen hand, med eller utan glasskor och håruppsättning. Men snygg är hon! Och om hon vill vara ute efter tolv så går det alldeles utmärkt, klänningen är nämligen hundra procent midnight proof. Inga pumpaförvandlingar i sikte. Take it away prom queen!

Lucka sju

Diagnos: rumpunge. Så sa förlossningsläkaren. Tjurungen har rumpan neråt! Inbokad för vändningsförsök nästa vecka, om det inte funkar återstår beslut om sätesfödsel eller kejsarsnitt. Knasbebis! Den har förvisso fortfarande några dagar att vända sig på egen hand. Voffo gör den på detta viset?

Lucka sex

Lucka sex, den sjätte december, innebär exakt en månad till beräknad nedkomst. I verkligheten betyder det typ när som helst från nu till mitten av januari, vilket är en nedräkning som slår vilken adventskalender som helst - speciellt när man inte vet exakt slutdatum. Jag växlar mellan lugn, uppspelt svindel och glädje. En livs levandes bebis kommer att flytta in hos oss. Vår bebis. Som vi ska ta hand om. Som finns på riktigt. Nä, det är fortfarande overkligt.

Än mer overkligt är det att hon faktiskt redan är här, jag känner henne ju dagligen (och nattligen, inatt hade hon träningspass mellan 03:00 och 06:00. Hon har blivit så stor att det är fullkomligt omöjligt att sova när hon härjar loss.) Så himla nära, bokstavligen under huden, och ändå så oändligt långt borta att hon lika gärna kunde vara på andra sidan universum. Verkligheten med förlossningen blir allt mer påtaglig och med det kommer lite oro - inte oro för smärtan (jag är lyckligt ovetande om den ännu) - utan bara en ängslig förhoppning om att allt ska gå bra för henne. Att hon kommer ut helskinnad och frisk. Det är den enda gåva jag ber om i jul! En frisk och välmående bebis!

Lucka fem

Skrapa med nageln, flippa upp lucka fem och vad hittar du väl där? Projektet jag nämnde igår: en nobelklänning in the making. Inte för mig och inte för min lilla apa, utan för min lilla mamma, oompa oompa fallerallerej. Svårt att sy på någon annans beställning, när jag syr åt mig själv kan jag prova så mycket jag behöver eftersom men nu har jag bara mått att utgå ifrån. Klurigt tyg och dessutom ont i ryggen, så jag kan bara göra små etapper i taget mellan de allt längre vilopauserna. Plus att magen är i vägen. Tur att jag har gott om tid på mig. Nog ska det bli något av det hela till slut? Frågan är bara om beställaren blir nöjd...

Lucka fyra

Fjärde dagen denna december började med dryga tjugo minusgrader och en tidig morgontur till badhuset. Det var fortfarande mörkt ute och längs bassängkanten stod kandelabrar med tända ljus. Skön start! På väg hem såg jag hur Luleå kommun beredde en väg, eventuellt för herran, men troligen också för ivriga Lulebor som längtar efter vinterns ispromenader. Ni anar kanske skoter med snöskyffel som en ljuspunkt till vänster i bild? Nu fortsätter lucka fyra med höftvila och, om jag orkar, ett nytt projekt. Mer om detta projekt snart i en lucka nära dig!

Lucka tre

Trött efter sömnlös natt och tidigt besök på vårdcentralen. Två olika barnmorskor undersökte magen utan att lyckas klura ut om huvudet ligger uppåt eller nedåt, så på fredag blir det sjukhusbesök och ultraljud för att se hur bebisen ligger egentligen. Är det inte dags för en lucka med lite actual jultema? Jag tror det! Ljus stjärna lyser upp blå morgon.

Lucka två

Bakom lucka två hittar vi en fastighet i linje med en väg, en väg som i sin tur pekar rakt mot udden. Precis som jag sa. Lägg till det lite skyltsöndag, hormoner och en två timmars eftermiddagsvila. Det blir aldrig tråkigt i alla fall.

Lucka ett

Så hände det sig att december kom till den lilla staden i norr. Termometern hade visat minusgrader flera dagar i rad och ett blankmatt istäcke hade lagt sig på älven. I varuhusen trängdes människorna och köksbänkarna runt om kavlades lussebullar och saffranskakor, en och annan knäcksmet kokades säkerligen också. Ljusstakar ställdes fram, julstjärnor hängdes upp i fönstren och i det vinande snöfallet promenerade, nej lufsade, en mörkklädd varelse med kapuschongen tätt sluten runt de röda kinderna. Denna varelse var jag, och jag var mycket nöjd åt allt - både decembers intåg, snöfallet och eftermiddagens julpysslande hemma hos modern. Framförallt gladdes jag åt den fiffiga lösning som gjorde att jag den ovala kroppsformen till trots stod pall för både snöstorm och minusgrader. Bakom lucka ett - ett gummiband som låter midjemåttet variera. Välkommen till årets bloggventskalender!

Elmo, call me baby!

I gryningen sprang vi plötsligt på Musse Pigg ogenerat skedandes med Elmo efter vad jag antar var en kärleksnatt. Men vem kan klandra Musse, Elmo är faktiskt sötast i världen. Se klippet nedan (om ni inte orkar se hela, scrolla till 01:35) så förstår ni Elmos storhet!

Nest, please

Äntligen kommer snön! Och minusgraderna! Ambitionsnivån sträcker sig inte längre än vila och möjligen en julskinka idag, har sovit dåligt. Känns välförtjänt att vila efter den fullspäckade gårdagen. Det senaste syprojektet är i alla fall klart nu, ett Babynest för spädisar, att ha i spjälsäng, på golvet eller i soffan. Det löper ett bomullssnöre genom kantbandet så att man kan dra ihop ändarna nedtill, då blir det som en sluten avlång bädd med rullsäkra vallar runt. Nu återstår det bara att se om bebisen är typen som gillar att sova så.

Från house till hus

Visst får man vara lite leds på sina grannar när de på ena sidan av vår lägenhet spelar house och techno till sent på nätterna och de på andra sidan låter sin brandvarnare ringa från säg, 06:00 och sen hela dagen, trots att man ringt och påtalat detta? Eller hon ovanför som dammsuger hela tiden? Suck. Ljudföroreningar. (Att lyssna på en brandvarnare en hel dag är för övrigt rätt psykande, kan jag tala om för er som undrar.) Jag drömmer om ett hus, utan ljudliga grannar på andra sidan väggen. Enda trösten är att de med stor sannolikhet får smaka på sin egen medicin om några veckor, och den ljudkällan kommer varken ta hänsyn till tid på dygnet, påringningar eller om man byter batterier.

So and sew

Dålig natt. Ont i rygg och illamående. Låg vaken i mörkret och funderade på konstruktionen av ett sy-projekt. Finlir och handsömnad återstår nu. Ser ni vad det är?

Lucka kryss

Säsongens första bild med lite julkänsla. Men inte den sista, för på lördag drar den årliga bloggventskalendern igång. Äntligen!

Black and oranges

Vaknar i technicolor, äter mysfrukost och bakar lussekatter. Morgnarna är verkligen min piggaste tid. Nu måste degen bakas ut innan de långväga fikagästerna från Uppsala kommer! À bientôt.

Ur spåret

En jordgubbssmoothie och ett gott dagsverke senare. Gott givet förutsättningarna. Nu är jag så trött i ryggen att jag inte orkar sitta upprätt. Laddar om inför På Spåret-premiären ikväll, jag är pinsamt förväntansfull. Popcorn ska poppas och julmust ska hällas upp. Jag gissar på Varberg, Kairo och Miami.

Barnet i badvattnet

- Kom igen nu lilla gumman, glöm inte bort benen i simtaget, sparka hela vägen ut! Lite förnärmad vände jag mig om mitt i simtaget när jag hörde badvaktens välbekanta röst. Lilla gumman? Eh, ursäkta, jag simmar väl helt UTMÄRKT? tänkte jag, men så insåg jag att det inte alls var mig han pratade med. Han pratade så klart med den flaxande lilla flickan nedanför honom, några meter bakom mig i motionsslingan. På så vis. Vände mig om igen, simmade vidare, låtsades som inget och log lite skamset åt min egen knasighet. Men egentligen var det inte så konstigt. Det var nämligen exakt samma badvakt, nu lite rynkigare och gråare, som för 20 år sedan beordrade mig och mina nioåriga klasskompisar att sträcka ut benen i simtagen i precis den här bassängen.

- Du vet, det går mycket lättare att klä på sig om man har vänt kläderna rätt från början. Se till att vända klänningen åt rätt håll innan du hänger in den i skåpet nästa gång! Lite förnärmad vände jag mig om i strumpbyxorna när jag hörde den stränga kvinnorösten bakom ryggen. Eh, ursäkta, jag kan väl klä av och på mig själv alldeles UTMÄRKT? tänkte jag, men så insåg jag att det inte alls var mig hon pratade med. Hon pratade så klart med den flaxande lilla flickan bredvid henne, som just höll på att ta på sig sin klänning några skåp bakom mig. På så vis. Vände mig om igen, tog på mig min klänning, låtsades som inget och log lite skamset åt min egen knasighet. Men egentligen var det inte så konstigt. Det var nämligen exakt samma uppmaning som jag och mina nioåriga klasskompisar fick för 20 år sedan i precis det här omklädningsrummet.

Men plötsligt är inte förmaningarna längre riktade mot mig. Plötsligt är jag inte en i skocken av nioåringar bland skåpen. Plötsligt är jag en vuxen som ömsom leende, ömsom besvärat och ömsom medlidsamt försöker klä på sig i kakofonin av barnröster, bland blöta ytterskor och högar av grus. Det är rätt skönt, fast jag tror faktiskt att jag skulle kunna sparka ut mer med benen i simtagen. Och klänningen hänger jag fortfarande ut och in på kroken i skåpet, till mitt eget stora förtret.

Monogamt monogram

Ville testa om jag kunde sy en bärsjal innan jag la ut massor av hundralappar på att köpa en. Det kunde jag! Dessutom gjorde jag ett monogram också, helt custom made. Win!

Trött på tröttheten på det politiskt korrekta

Jag hör ofta i debatter och diskussioner att folk är "trötta på det som är politisk korrekt". Jag tror att de säger så som en slags protest mot det präktiga och förutsägbara, eller för att de inte orkar gå djupare och ta in mer information. Ett slags blint avfärdande. Eller som en protest mot att folk "tycker" saker bara för att man "ska" tycka så, utan att ha tänkt igenom det själv. Jag kan speciellt förstå kritiken mot det senare, och självklart ska man kunna diskutera och tycka saker och ting fritt, men jag tycker ändå att man ska vara lite försiktig med att avfärda saker bara för att de är "politiskt korrekta". Speciellt eftersom den terminologin är precis den som används i den betydligt mer utstuderat främlingsfientliga och odemokratiska retoriken. Är det dags att reclaima begreppet och vad det faktiskt står för?

Så här tänker jag. Det finns en anledning till att olika värderingar med tiden har blivit "politisk korrekta" - därför att de faktiskt speglar ett för många grundläggande samhälleligt ideal. Om man byter ut termen mot "saker som passar i en demokrati" så syns det lättare. Man ska respektera varandra. Alla har samma värde. Medborgerliga rättigheter ska inte baseras på kön, hudfärg, sexuell läggning, ålder eller rikedomar. Kanske är vi så bortskämda med demokrati i Sverige att vi slarvigt kostar på oss uttrycka förakt mot dessa grunder? Det tycker jag är slött. Eller okunnigt. Jag bor hellre i ett samhälle som är politiskt korrekt i bemärkelsen demokratiskt, än i ett samhälle som är politiskt inkorrekt i bemärkelsen odemokratiskt.

Turn, baby, turn

Efter flera veckor med huvudet neråt konstaterade barnmorskan idag att bebisen har vänt sig igen, med huvudet uppåt. Hallå bebis, fel håll! Det förvånar inte jättemycket, det har varit ett jäkla liv där inne, men om hon inte lagt sig rätt till nästa besök måste vi åka till sjukhuset för ett vändningsförsök. Låt oss hoppas att hon gör hela varvet runt på egen hand tills dess istället. I övrigt var alla värden bra, lågt blodtryck och bra blodvärde. När jag kom hem var jag så trött jag somnade direkt och sov stenhårt två timmar. Helt himmelskt att bara kunna följa kroppen. Som för övrigt börjar bli rätt geometrisk nu.

Nattmara-ton.

Har legat vaken av och till sen 04. Värken i höfterna håller mig vaken och gör det omöjligt att hitta en skön ställning och jag känner mig 150 år gammal. Ändå känner jag mig mindre stressad nu. En förlorad natt kan jag ta igen.

Good news, god knows.

Förresten, det går allt bättre för mig och min nya vän Försäkringskassan. Igår ringde en trevlig kvinna och berättade att graviditetspenning beviljats eftersom mitt jobb är av den karaktär det är. Så nu behöver jag varken vara sjukskriven eller ansöka om sjukpenning.

Early bird

Inte orkade jag stå i kö och inte orkade jag vara vaken längre än 23. Kanske inte jättemärkligt med tanke på ryggen och att jag snart går in i nionde månaden, men jag känner mig ändå som världens tråkigaste människa. Tålamodet tryter och ju tröttare jag är, desto mer lättirriterad blir jag. Det närmaste jag kan likna det med är tonåren då hela världen är fel och ingen förstår. Den här tiden, mellan 06 och 12, är min bästa tid. Förutom fogknak och sammandragningar (som il av mensvärk upphöjt till tio) är jag som en veritabel Askungen, fåglarna klär på mig under sång och allt är i technicolor! Typ.

Ibland glömmer jag bort att den fysiska förändringen inte är permanent. Som att jag från och med nu alltid kommer att vara klumpig med stor mage, ständigt ont i ryggen och hormonriden, lite större och osmidigare för varje dag. Så råkar jag se min fina vinterkappa eller någon av mina mer skräddade klänningar med skärp i midjan och så går det upp för mig att jag kommer att kunna ha dem igen! Jag inser ju att det kommer att krävas en del promenerande och simmande (även om jag hittills bara gått upp typ nio kilo) och att jag närmsta tiden förmodligen kommer att leva i mjukisbyxor eller badrock, men sen. Någon dag där i framtiden, om ett år eller så. Då ska jag suit up i något figurnära och ta ett glas vin på stan. Jag ska gladeligen stå i kö och konversera och bara... inte somna!

En oas av tid har mig givits

Fru doktor klämde och kände på mitt ömma bäcken och sjukskrev mig till mitten av december. "Nyhetsreporter i farten" med nattpass, tunga lyft och ensamarbete inte lämplig sysselsättning för en med foglossningar, sammandragningar och sömnproblem, tyckte hon. Och det kan jag väl hålla med om, det verkar vettigt. Men förutom det gudomligt sköna i att inte behöva pressa sig, utan verkligen kunna vila flodhästkroppen när den kräver, följer också känslan av rastlöshet. Jag är van att jobba mycket. Ordet sjukskriven känns så otroligt främmande i föreställningen om mig själv. Skolk-känslan är oundviklig fast jag vet att det är helt legitimt för mig att vara hemma. Ska öva på att släppa fröken-duktig-komplexet ett slag och bara vila. Ta till vara den här tiden. Vagga bort till badhuset och värma knakande fogar. Virka en bebismössa. Och så klart, administrera och dokumentera relationen med min nya vän Försäkringskassan.

Världens vackraste man.

Så brukar jag kalla honom. Eller Storpajen. Eller Gurkan. Här följer en stilla kärleksförklaring. Love diabetics och ironiker, look elsewhere en stund! Tillåt mig vara lite gränslös.

Sanningen är att jag känner mig otroligt lyckligt lottad, för jag vet att inte alla känner likadant. Jag är tacksam för alla dagar vi vaknar och somnar ihop. Han är passion, vänskap och partnerskap. Han är min klippa och min bästa vän. Han är fin. Han har små smilgropar. Han kan grejer. Han är snäll. Han får mig att skratta. Han sjunger. Han fixar grejer. Han är en principfast och omtänksam mjukis. Han tröttnar inte på mig och han ger mig små pussar hela tiden. Och jag vet, jag vet, att inget barn kan få en finare och mer kärleksfull pappa. Och han gör världen lite mer magisk.

Äntligen stod prästen i predikstolen

Knaka, höft, knaka, i den blida novembernatten. Natten kommer redan klockan tre den här tiden på året. Gertrud från Nås och majorskan på Ekeby gör mig sällskap hela dagen. Oro och ilandsproblem för trötta ögonlock lindras fint med Selma Lagerlöf-maraton och fläskpannkaka.

Frustration.

Första kontakten med Försäkringskassan slutade, trots min kavat förbestämda övertygelse om att "det här kan väl inte vara några problem" och "alla dåliga rykten om Försäkringskassan kan inte stämma", tyvärr med besvikelse. Jag som aldrig varit sjukskriven eller gått på föräldrapenning en enda dag tänkte att det dåliga ryktet åtminstone delvis måste vara oförtjänt, att det är tacksamt för folk att gnälla på dem för att de är en myndighet som följer regler som måste finnas. Hur svårt kan det vara?

Men. Efter "det är 156 före dig i kö" och en ansenlig mängd minuter i telefonkö meddelade damen i luren nonchalant och anmärkningsvärt snipigt att de har "tagit emot ärendet men har inget besked förrän om 30 dagar".
-Som sagt, 30 dagars handläggningstid, det är vad som ingår i vårt vårdåtagande.

30 dagar? Det är ju fem veckor bort! Då hade jag ju tänkt gå på ledighet ändå. Vad är då vitsen? Jag sökte ju i den vecka man anvisas att söka. Utan att bli allt för konspiratorisk känns det lite som att det är konstruerat för att det inte ska gå att söka. Trots att man gör allt på rätt dagar, uppfyller alla krav och har begärda intyg från arbetsgivaren så får man inget besked förrän det är för sent. Ingen vidare information fick jag heller. Under handläggningstiden blev jag istället hänvisad att kontakta vårdcentralen. Som i sin tur genast hänvisade mig till... just det, Försäkringskassan.

Vi måste jobba lite på vår relation, Försäkringskassan och jag. Vi kommer att ha en del med varandra att göra framöver, och det blev inte riktigt kärlek vid första ögonkastet.

I väntan... på snön

Trettiotre av fyrtio. I vecka 34 är fostret i princip färdigt, det ska bara lägga på sig lite hull. Från vecka 37 räknas graviditeten som fullgången. Det innebär att det börjar närma sig på riktigt... Jag har påbörjat en lista på saker att packa i väskan som ska med till BB, och igår skrev vi lite på det födelsebrev som sjukhuset vill ha innan. Det är inte så lätt att beskriva exakt hur man vill ha det eftersom det är första gången, så det blev mer lite allmänt. Men jag känner mig väldigt lugn.

Den här veckan har jag bestämt mig för att vara hemma en del på grund av ryggont och sammandragningar. Det blir bara värre av att försöka vara tapper och hålla uppe mitt vanliga tempo. Jag mår bra, men det märks att kroppen går på halvfart. För övrigt börjar jag tröttna ordentligt på att det bara är slaskvattengrått och regnar hela tiden. Minns någon det där gula klotet som brukade vara på himlen? Eller det där vita som brukar ligga på marken? Eller den där härliga kylan som nyper i kinderna?

För andra är det vi som är freaks.

I veckan har jag funderat mycket på perspektiv och vad man klassar som annorlunda. I sitt eget liv är man rätt klar över vad man gillar och inte, vad som är moraliskt riktigt och inte, vad som är god smak och inte. När andra resonerar helt annorlunda blir man ibland tagen. Kan liksom inte förstå. Det enkla är att förstås att välja bort, men ibland kan man inte välja. På jobbet. I släkten. I grannlägenheten. Då är det nyttigt att komma ihåg att i andras ögon är det lika lika gärna du som är freaket. Tror det är veckans läxa. Oavsett finns det inget freak jag hellre skulle vilja vara än mig själv.

Ur frysen

Efter två dygn i frysen fick höstfyndet en ny chans. Efter en stunds husmorstipsgooglande hittade jag nämligen tipset att spraya luddande angoraplagg med blomspruta och lägga i frysen i minst 24 timmar. Sagt och gjort. Hur det lyckades?

Wednesday magic

Ibland lyckas man överraska den andra med att ha lagat middag och tänt ljus precis samtidigt som den andra också överraskar, fast med blommor. Underbart. Sen vinterpromenad och nu kaffe, pepparkaka och film med Tim Burton. Balsam för själen.

Men ändå

Gud, vad jag gnäller! Bloggen har blivit ett ventilationshål för galla och oro. Förlåt. Det är bitvis tungt, men jag är såklart också helt överlycklig, sjukt förväntansfull och kär i min lilla hickande mage. Men det har ni nog förstått.

Sudda natten

Klockan är 02:20 och det känns meningslöst att försöka somna om. Jag jobbar morgonskift och ska ändå ska upp om 40 minuter. Så vi har lite valvaka kan man säga, mamsell Ros och jag. Hon hickar så att magen hoppar och jag försöker hitta bekväma liggställningar, vilket inte är det lättaste. Jag saknar att kunna sova på mage. För övrigt följde jag barnmorskans råd och har sökt graviditetspenning nu, men vi får väl se vad Försäkringskassan säger och om de hinner handlägga ärendet innan jag går på semester och ordinarie föräldraledighet. Kan vara värt ett försök i alla fall, för reporterpassen börjar verkligen bli allt tyngre... Speaking of which, ska strax iväg och göra intervju med en exilamerikan som valvakar hela natten. Skitkul jobb, om det inte vore för omständigheterna. Bara att bita ihop och samla min knakande lekamen. Hinner jag med ett gnäll till? Okej, halsbränna. Veckans nyaste åkomma. Välkommen.

Ofog

Höger och vänster höft verkar vara på väg åt varsitt håll och benen sitter inte riktigt fast, känns det som. Ländryggen knakar och sammandragningarna stramar. Tavelramen är liksom... skev. Barnmorskan föreslog idag att jag skulle testa söka graviditetspenning på grund av mitt jobbs karaktär och arbetstider, men vi får väl se. Oavsett är det inte länge kvar nu. Det känns att kroppen behöver mycket vila. Alla värden är bra, blodtrycket lågt och bebisens puls var bra. Hon har lagt sig med huvudet neråt nu, så hon börjar väl förbereda sig för att komma ut. Läskigt och häftigt. Veckans gulligaste, förutom snälla och tålmodiga Lars: hicka inuti magen.

Lilla Ludde.

Skönt höstfynd med generöst utrymme för magen - men också det absolut luddigaste plagget jag varit med om! Helt otroligt, jag har mikroskopiskt orange ludd i hela näsan och ögonen. Vet någon hur man de-luddifierar en angoratröja på bästa vis? Blir det bättre när man tvättat den? Annars kommer det här höstfyndet att bli en (sällan använd) höstplåga.

Torr-s-dag

Jag är säker på att ni är lika trötta på att läsa om hur lite jag sover som jag är att skriva om det. Så jag lyfter det ur vokabulären, for now. Jag läste igår att det är vanligt att man blir mer introvert ju närmare slutet av graviditeten man är, och det stämmer nog delvis rätt bra. Åtminstone jag känner av det ständigt närliggande microperspektivet. Fokus på magen som växer, sparkarna, sömnen, hur det känns och inte känns... På jobbet bär jag makroglasögonen som vanligt, det krävs, men så fort jag är hemma lägger jag dem i sitt fodral i väskan och tar på mig mina mjukisbyxelinser. Och om jag, som ikväll, bloggar, slår på Diana Krall och lagar köttfärslimpa - ja då är det en sällsynt energisk kväll! Det firar jag med en vindruva.

Toss and turn

04:20. Fortsätter utforska den här sidan av dygnet. Tredje gången, bara den här natten.

At work

Efter en trött förmiddag känner jag mig pigg, sammandragningar och ryggont till trots. Vinterkylan och solen ger mig näring. Isflingor singlar ned från träden och frosten är så vacker!

Moonrise

Kanske är det fullmånen som planterar obehag? Eller så är det old faithful tröttheten. Söndagsångest inför kommande arbetsvecka, varje vecka känns lite tyngre än förra... hur ska kroppen orka den här veckan? Vad kommer jag tvingas säga nej till? Vad kommer jag envist göra fast jag egentligen inte orkar? Hur trött kommer jag vara när jag kommer hem? Och så vidare. Det är inte alltid söndagkvällen spenderas i stillsam vila, ibland är den som idag - avvaktande och lite ångestfylld. Nåväl. Räkningarna är betalda, ugnen påslagen och ännu har jag några timmar ledigt. Ännu håller jag nattens sömnbrist stången. Och vintern har varit vacker idag.

Nedräkning

Jag inser att det varit en tråkig ton ett tag nu. Förlåt. Det finns flera skäl, men inget som passar att utveckla här. Jag har varit så trött. Nu vet jag inte hur jag ska göra, kraftsamla och gå vidare eller ge upp och välja low key? Fightern i mig säger alternativ ett, den hopplöst gravidtrötta i mig väljer minsta motståndets lag. Vi får väl se vad det blir. Men snart kommer den oavsett och oundvikligt - semestern och ledigheten. Sex veckor kvar. Men vem räknar?

Hoppet

Ok, nu är det bevisat - världen är knäpp. Åtminstone delar av den. Det är inte bara jag.

Att härda

Jag känner mig trotsig och trött. Riktigt tonårssur faktiskt, på ett sätt jag inte känt sen jag var fjorton. Hela världen är knäpp, den förstår inte mig och jag förstår inte den. Tålamodet med idioti och idioter är likamed NOLL. Det verkar inte finnas någon hejd! Jag får bara lust att smälla igen dörren, stänga in mig på mitt rum och sura och skriva dagbok. Det kanske hjälper.

Det här med bullar...

Efter förra veckans hysteriska och otacksamma ton hoppas jag på en sansad och väluppfostrad vecka. Söndagen spenderas husligt med andra bullar (i ugnen).

Snötrumma

Jag brukar ju lägga upp den här videon några gånger per år, och här kommer den igen. Jag älskar den! Det är inte bara mina ständigt varma händer och fötter (herregud, är det så här klimakteriet känns? I så fall - mina sympatier till alla damer med hot flashes och vallningar, det är verkligen olidligt! Jag plågar hela redaktionen med öppet fönster och Lars fick stå ut med att sova med öppet fönster härom natten trots tre frostiga minusgrader) som gör att jag längtar efter kylan, det är också den själsliga friden som kommer när snön lägger sig. Och ljuset. Och de muffliga, mjuka ljuden! Stadens kantiga billjud mjuknar och diskantspetsarna skärs bort. Det gillar jag.

För övrigt var vi hos barnmorskan går, och hon konstaterade att trummistjejen i magen (som för övrigt höll mig vaken till 02:00 i natt, det känns ibland som att hon verkligen slår och drar i organen) som vanligt var aktiv och hade bra puls - och låg på tvären. Jojo! Med en sådan foglig mamma och pappa är ju det jättemärkligt.

Worn out.

...och där någonstans tog energin slut. Både i huvudet och kroppen. Har världen blivit komplett galen? Jag blir både förfärad och sömnig. En gäsp, för varje idioti jag ser.

Vecka 29

Elva veckor kvar. ELVA fjuttiga veckor! Fast det kan ju gå snabbare. Sa hon hoppfullt. Självklart ska hon vara kvar i magen så länge hon ska vara det, men det här med ryggen och sura uppstötningar... och nyfikenheten och längtan som blir allt större. Tids nog kommer hon. Och under tiden får vi njuta från utsidan.

Just nu

Tolv timmars fasta, två rör blod, ett stick i fingret och en sockervätska från helvetet senare. Två timmars vila och sen nya tester. The glamour of rutinkontroll hos barnmorska.

Kicks all night long

Det är det nya. Att ligga vaken på nätterna. Det är inte det att jag inte är trött, men jag kan inte somna om. Sparkar håller mig vaken, det är oftast det som väcker mig, och så börjar jag fundera på något (kanske en byrå till exempel) och kan inte somna om. Förrän ungefär halv sju. Och när väckarklockan ringer en halvtimme senare, då sover jag som en sten och fortsätter dagen som en sömndepraverad zombie. Nåväl. Värre saker har hänt. Och hösten utanför är färgglad i all sin gråhet.

Navelskåderi

Ni vet hur det är när grannarna har fest?

Discotjejen håller mig vaken på nätterna. I natt låg jag vaken mellan halv två och halv fem av dansandet. Dansandet i min mage, that is. Har en känsla av att sömnbristen kommer att straffa sig ikväll vid sisådär klockan sju? Ändå är det så häftigt. Ligga klarvaken och känna hur hon rör på sig, plötsligt ett ben eller en arm som spjärnar ut. Jag undrar hur hon har det där inne? Vad hon känner.

Det är så lätt att tänka på allt som skulle kunna gå fel, men jag väljer att bara insupa allt. Och det känns storslaget. Det är därför varenda blogginlägg kretsar runt detta, det upptar så mycket av min tid och jag känner henne nästan konstant. Det blir lätt navelskåderi när naveln bokstavligen ändrar form framför ens ögon.

Back the hell off!

Det här med att folk tycker att det okej att kalla en fet och säga "hej tjockis", eller tar sig rätten att komma fram och ta på magen trots att man knappt hälsat förut... och att man inte förväntas säga ifrån, utan helst till och med skratta med - det är fan inte okej. Jag blir så sjukt trött på det. Jag kallar inte folk flintis eller glasögonorm utan vidare heller. Om vi inte känner varandra så bra och inte har för vana att skämtsamt förolämpa varandra ELLER klämma på varandra, så anta inte att det är okej bara för att jag är gravid. Lägg detta på minnet: en bebismage är inte en invit till allsköns kommentarer eller kroppskontakt.

Nästa gång du ser en mage och vill säga något: fundera på hur du skulle bete dig mot personen om inte magen fanns och anpassa ditt beteende därefter. Efter den relation du har till magens ägare. Ärligt intresserade frågor, komplimanger eller respektfulla kommentarer - det funkar garanterat även om du inte känner personen så väl. Men nästa påträngda magklapp eller "roliga" kommentar får finna sig i en direkt motattack.

Det intressanta är att de som känner mig bäst och är mig närmast - de som verkligen skulle kunna jargongskämta eller som skulle kunna ta på magen utan att det kändes ett dugg konstigt - är de som är mest inkännande och noga med att fråga först innan de känner på magen. Det är mest folk som inte är nära som stövlar rakt på och vräker ur sig vad som helst.

Lugnet.

Jag vaknar innan fem, går upp, äter lite frukost och tittar ut på hösten och ner mot hamnen. Det är lördag och det gör ingenting att jag är vaken tidigt. Resten av stan och huset verkar sova, jag äger stunden helt själv. Vi har landat här nu. På söndag ska vi gå på lite husvisningar, mest för att se vad som finns, men frågan är om vi orkar mobilisera en flytt innan due date? Känns tveksamt. Allt är grönt med banken, men just nu känns det som att vi hellre väntar. Alla saker har just hittat sin plats. Vi bor bra och bekvämt, om än lite dyrt. Men om drömobjektet dyker upp..? Nä. Kul att gå på visning i alla fall. I övrigt känner jag mig harmonisk. Hemma. Vår lilla inneboende håller mig sällskap var än jag är.

Verklig overklighet

Ju mer magen växer och ju mer jag känner henne sprattla runt (vi och barnmorskorna är 99,9 % säkra på att det är en hon) - desto mer verkligt blir allt. Vi lär känna henne genom hennes kullerbyttor och sparkar. Och desto mer greppbart blir det vad som faktiskt ska hända. Det är inte bara ett diffust illamående, eller ett diffust embryo, det är en liten, liten människa där inne och om ungefär 14 veckor kommer hon ut. En till person! Magiskt.

Ingen rök utan eld

Det händer att man ser dem då och då - gravida kvinnor som helt ogenerat står och röker. Idag såg jag en mamma på stan som säkert var i åttonde månaden, det gick inte att ta miste på att hon var höggravid, puffandes på en cigarett. Nästan lite trotsigt, typ titta på mig, jag gör vad jag vill. Jag blir så otroligt provocerad av det. Hur kan man, år 2012, när riskerna som det innebär för fostret är så välkända och vid upprepade tillfällen bevisade, rättfärdiga att man drar i sig gift som går direkt till bebisen? Okej, alla bebisar vars mammor rökt blir inte sjuka eller skadade, men riskerna för skador, missfall och låg födelsevikt ökar dramatiskt. Hur kan man då vara villig att chansa? Jag förstår det inte. Nu mer än någonsin känns det helt obegripligt. Jag skulle aldrig medvetet kunna göra någonting som jag visste riskerade barnets hälsa. Livet är så skört ändå. Jag väljer bort kött, skinka, ostar och fisk som jag inte är säker på. Jag äter järntabletter och tillskott av folsyra. Jag dricker absolut ingen alkohol och jag undviker bensinångor, kemikalier och brandrök om det går. Och ingen uppoffring känns egentligen svår när man tänker på varför man gör det. Så hur tänker dessa mammor?

Och ja, det blir en smula ojämställt eftersom det är i kvinnornas kropp bebisen utvecklas och därmed kvinnornas leverne som i störst utsträckning påverkar barnet. Det är de kompromisslösa fysiska förutsättningarna som råder här. Men ärligt talat, passiv rökning är också farligt så de rökande papporna kan lika bra fimpa de med.

Resignerad och reaktionär.

Med två dagars extrem sömnbrist i kroppen och storslagna visioner i huvudet pendlar jag mellan kombinationen folkskygg och extrovert.

Jag är inte trotsig. Jag deklarerar bara färg.
Jag ångrar inget. Jag är bara utan vetskap.
Jag är inte missunnsam. Jag är bara bitter.
Jag är inte klarsynt. Jag har bara jobbat morgonpass.
Jag måste bara sova. Jag måste bara sova. Jag måste bara sova.

Fast först jobba klart morgonen, sen ska bilen in på service, tvätten hängas, besök hos barnmorska, mat ska lagas... vi snackar alltså bita ihop. När ska man hinna balla ur? Tänk om man för bara några timmar skulle få vara en ansvarsbefriad femåring? Då skulle jag frossa i godnattsagor. Och vara arg.

Cold feet

Hela jag är varmare än vanligt, men händerna och fötterna är absolut värst. De kokar liksom över. Bästa receptet - tjuvlåna bebisbadkaret och ta ett iskallt fotbad framför tv:n. Gärna frostkallt vatten att dricka till det också. Himmel.

Peachy

Plötsligt blev jag sugen på att ge den en puss. Vore det konstigt?

Godnatt världen!

Dressed for success

Även shoppingrundorna alterneras. Små mockasinstövlar med mjuk sula. Fluffiga minivantar med vit mudd. En fodrad lila fleeceoverall. Tänk att något kan vara så smått! Nu kan vintern komma.