Ny karriär

Ifall andra planer går om intet och curlingen inte blir vad jag hoppats - Forsbergs kompressorputs? Vad nu det kan vara. Jag utgår från att det handlar om att putsa kompressorer på något sätt. Låter inte allt för jobbigt. Annars låter jag hästtransporten bli början på en karriär. Sista ridlektionen med galopp i terräng var magisk och den här togs ovanför stallbacken precis efter jag mockat på Riiby för sista gången.

Färdig

Som  jag misstänkte var ballerinaskorna ett snäpp optimistiska. Den insikten har hittills kostat två dagars feber, snuva och halsont. Solen och den blå himmeln utanför fönstret retas och påminner mig om hur fint det hade varit att vara frisk nu; att-göra-listorna retas och ligger uppmanande på bordet och kontentan är: ingen ro. Nähä. Men eftersom att jag heller inte orkar något så bäddar jag ner mig med mantrat det löser sig. Rastlös och orkeslös, den värsta kombinationen. I övrigt känns det som att jag är färdig med Sundsvall.

Vår värmer mer

Påsken har varit stilla och varm. Vi har druckit mängder av termoskaffe och läst en bok (vi läste den tillsammans). Vi har grillat varje dag, till exempel hos Lars föräldrar och till exempel vid Sidsjön. Fräknar och sommarvärme, på bekostnad av min hals som nästan känns lite krasslig just nu. Jag såg på Facebook att Björn och Sara ska på middag på Rågvägen. Sånt ger ett inte helt bekvämt drag av hemlängtan. Nu ska vi fortsätta beta av våra långa listor, vi får snart inrätta listor över listorna. Fast kanske en slurk termoskaffe först? Lite vila?

Tår-ta

Avskedsbakelser och gråtfika - en blandning av sött och salt. I mitt hjärta finns allt kvar, precis som min present antyder. Champagne med Lars är kanske bra bot mot tårar?

Vårkänslor

Tre snickare står utanför vår redaktion. Men jääävulska väder-jävel ute! utbrister den ena. De andra två grymtar Ah men haaaaoa till svar. Det betyder att det är fint väder och att de är glada för det. Lite Timrå-lingo har jag allt lärt mig under mina år här. Och fint väder är det faktiskt, snudd på sommar. Skönt.

En dåres avskedstal

Det är min sista vecka på redaktionen. Jag vill säga "för den här gången", ungefär som när man gör slut med någon och för att skona både sig själv och den andra säger att det kanske kan bli vi två igen någon gång i framtiden, fast båda vet att det troligen inte kommer att bli så. Inte för att vara sentimental, eller jo, för fan, för att vara sentimental: här har jag lärt mig allt. Här har jag haft kollegor, förebilder, vänner och en extrafamilj. Här har jag stressat, slappat, ätit, druckit, gråtit, skrattat och blivit skolad i reporteryrket i snart tre och ett halvt år. Att sammanfatta det mer utförligt går inte; dels låter det sig inte göras i ett trivialt blogginlägg, dels skulle ett försök bara leda till tårar och akut separationsångest. Jag vet i mitt hjärta att det är dags att gå vidare och det känns helt rätt. Men tanken att jag efter torsdag inte jobbar här längre - det är faktiskt ofattbart. Hejdå TV4 Sundsvall. Tack för allt. Jag kommer att sakna dig. Det kanske kan bli vi två igen någon gång i framtiden.

Fotnot

Lars var inne på affären, jag stod utanför och väntade. Märkligt smal man, cirka 30+, randig tröja, spretiga fingrar och snurrande ögon kommer fram.

-Hej, vad heter du?
-Ehh... Linda...
-Jobbar du på ambulansen?
-Nej?
-Känner du Eva B?
-Nej.

Mannen tittar ner och ser att jag har ballerinaskor.
-Du har inga strumpor på dig.
-Nej, det stämmer.
-Men du har nagellack på fingrarna?
-Nej, det har jag inte.
-Nä, just det, men du har det på tårna va?
-Nej, inte det heller.
-Har du haft det någon gång?
-Ja.

Mannen såg nöjd ut och försvann. Det hela tog max 45 sekunder. Lars kom ut, utan en aning om att jag just varit i ett parallellt universum och svarat på frågor om mina fötter. Så konstig en promenad till ICA kan vara. En annan konstig sak som rör mina fötter är att jag börjat springa. Nu ska här konditionstränas.

Snabbt, stabilt och jätte, jättebra

Plötsligt förstår jag hur Lars fått tag på lakanen. Han är sponsrad. Ny form av aggressiv produktplacering? Hoppas han fått bra betalt.

Tabula rosa

Människor har olika smak. Det är helt naturligt. Det är ingen tävling. "Jag tycker att dom här lakanen är fina" sa Lars. "Hmm" sa jag. "Vaddå, jag tycker dom är färgglada och... påskiga" sa Lars. "HAHAHA" sa jag. "Vi kanske ska lägga på ett överkast inför visningen?" sa mäklaren.

Ska vi säga att jag vann?

Vår vårpromenad

Lars är snygg och glad som vanligt. En sak jag gillar med våren är den torra asfalten, och vinterns grus rasslandes runt skorna där man frejdigt promenerar med vårjackan på. Tänk om det redan är vår i Uppsala? Tänk om vi missar de florgröna knopp-explosionerna? Tänk om vi inte får tag på någon lägenhet, varken nu eller till hösten? Tänk om vi inte trivs i staden? Tänk om allt går åt skogen? Tänk om vi hamnar på en parkbänk? Väntanustopp. Andas. Så här är det i mitt huvud just nu, alla tankar, till och med de mest triviala tankarna, slutar alltid i ett infernaliskt Uppsala-relaterat tänk-om-kaos. Allt kommer att ordna sig. Allt kommer att ordna sig. Allt kommer att ordna sig.

Uppbrott Upptäckt Uppsala

Hemliga planer har varit munkavle och gjort bloggtystnaden extra tyst. Nu är ordet dock ute i det fria, jag har fått nytt fast jobb på redaktionen i Uppsala, alltså flyttar vi om två veckor. Flyttar i etapp 1 åtminstone, innehållande en madrass och två kaffekoppar.

Förutom förundran över livets curveballs, en viss matthet över det faktum att vi nu måste ta fram flyttkartongerna som vi nyss städat bort och en del stress över att vi ännu inte har något boende klart i Uppsala, så känns det faktiskt riktigt bra. Jag tror det här kan bli bra. Riktigt bra.