Elmo, call me baby!

I gryningen sprang vi plötsligt på Musse Pigg ogenerat skedandes med Elmo efter vad jag antar var en kärleksnatt. Men vem kan klandra Musse, Elmo är faktiskt sötast i världen. Se klippet nedan (om ni inte orkar se hela, scrolla till 01:35) så förstår ni Elmos storhet!

Nest, please

Äntligen kommer snön! Och minusgraderna! Ambitionsnivån sträcker sig inte längre än vila och möjligen en julskinka idag, har sovit dåligt. Känns välförtjänt att vila efter den fullspäckade gårdagen. Det senaste syprojektet är i alla fall klart nu, ett Babynest för spädisar, att ha i spjälsäng, på golvet eller i soffan. Det löper ett bomullssnöre genom kantbandet så att man kan dra ihop ändarna nedtill, då blir det som en sluten avlång bädd med rullsäkra vallar runt. Nu återstår det bara att se om bebisen är typen som gillar att sova så.

Från house till hus

Visst får man vara lite leds på sina grannar när de på ena sidan av vår lägenhet spelar house och techno till sent på nätterna och de på andra sidan låter sin brandvarnare ringa från säg, 06:00 och sen hela dagen, trots att man ringt och påtalat detta? Eller hon ovanför som dammsuger hela tiden? Suck. Ljudföroreningar. (Att lyssna på en brandvarnare en hel dag är för övrigt rätt psykande, kan jag tala om för er som undrar.) Jag drömmer om ett hus, utan ljudliga grannar på andra sidan väggen. Enda trösten är att de med stor sannolikhet får smaka på sin egen medicin om några veckor, och den ljudkällan kommer varken ta hänsyn till tid på dygnet, påringningar eller om man byter batterier.

So and sew

Dålig natt. Ont i rygg och illamående. Låg vaken i mörkret och funderade på konstruktionen av ett sy-projekt. Finlir och handsömnad återstår nu. Ser ni vad det är?

Lucka kryss

Säsongens första bild med lite julkänsla. Men inte den sista, för på lördag drar den årliga bloggventskalendern igång. Äntligen!

Black and oranges

Vaknar i technicolor, äter mysfrukost och bakar lussekatter. Morgnarna är verkligen min piggaste tid. Nu måste degen bakas ut innan de långväga fikagästerna från Uppsala kommer! À bientôt.

Ur spåret

En jordgubbssmoothie och ett gott dagsverke senare. Gott givet förutsättningarna. Nu är jag så trött i ryggen att jag inte orkar sitta upprätt. Laddar om inför På Spåret-premiären ikväll, jag är pinsamt förväntansfull. Popcorn ska poppas och julmust ska hällas upp. Jag gissar på Varberg, Kairo och Miami.

Barnet i badvattnet

- Kom igen nu lilla gumman, glöm inte bort benen i simtaget, sparka hela vägen ut! Lite förnärmad vände jag mig om mitt i simtaget när jag hörde badvaktens välbekanta röst. Lilla gumman? Eh, ursäkta, jag simmar väl helt UTMÄRKT? tänkte jag, men så insåg jag att det inte alls var mig han pratade med. Han pratade så klart med den flaxande lilla flickan nedanför honom, några meter bakom mig i motionsslingan. På så vis. Vände mig om igen, simmade vidare, låtsades som inget och log lite skamset åt min egen knasighet. Men egentligen var det inte så konstigt. Det var nämligen exakt samma badvakt, nu lite rynkigare och gråare, som för 20 år sedan beordrade mig och mina nioåriga klasskompisar att sträcka ut benen i simtagen i precis den här bassängen.

- Du vet, det går mycket lättare att klä på sig om man har vänt kläderna rätt från början. Se till att vända klänningen åt rätt håll innan du hänger in den i skåpet nästa gång! Lite förnärmad vände jag mig om i strumpbyxorna när jag hörde den stränga kvinnorösten bakom ryggen. Eh, ursäkta, jag kan väl klä av och på mig själv alldeles UTMÄRKT? tänkte jag, men så insåg jag att det inte alls var mig hon pratade med. Hon pratade så klart med den flaxande lilla flickan bredvid henne, som just höll på att ta på sig sin klänning några skåp bakom mig. På så vis. Vände mig om igen, tog på mig min klänning, låtsades som inget och log lite skamset åt min egen knasighet. Men egentligen var det inte så konstigt. Det var nämligen exakt samma uppmaning som jag och mina nioåriga klasskompisar fick för 20 år sedan i precis det här omklädningsrummet.

Men plötsligt är inte förmaningarna längre riktade mot mig. Plötsligt är jag inte en i skocken av nioåringar bland skåpen. Plötsligt är jag en vuxen som ömsom leende, ömsom besvärat och ömsom medlidsamt försöker klä på sig i kakofonin av barnröster, bland blöta ytterskor och högar av grus. Det är rätt skönt, fast jag tror faktiskt att jag skulle kunna sparka ut mer med benen i simtagen. Och klänningen hänger jag fortfarande ut och in på kroken i skåpet, till mitt eget stora förtret.

Monogamt monogram

Ville testa om jag kunde sy en bärsjal innan jag la ut massor av hundralappar på att köpa en. Det kunde jag! Dessutom gjorde jag ett monogram också, helt custom made. Win!

Trött på tröttheten på det politiskt korrekta

Jag hör ofta i debatter och diskussioner att folk är "trötta på det som är politisk korrekt". Jag tror att de säger så som en slags protest mot det präktiga och förutsägbara, eller för att de inte orkar gå djupare och ta in mer information. Ett slags blint avfärdande. Eller som en protest mot att folk "tycker" saker bara för att man "ska" tycka så, utan att ha tänkt igenom det själv. Jag kan speciellt förstå kritiken mot det senare, och självklart ska man kunna diskutera och tycka saker och ting fritt, men jag tycker ändå att man ska vara lite försiktig med att avfärda saker bara för att de är "politiskt korrekta". Speciellt eftersom den terminologin är precis den som används i den betydligt mer utstuderat främlingsfientliga och odemokratiska retoriken. Är det dags att reclaima begreppet och vad det faktiskt står för?

Så här tänker jag. Det finns en anledning till att olika värderingar med tiden har blivit "politisk korrekta" - därför att de faktiskt speglar ett för många grundläggande samhälleligt ideal. Om man byter ut termen mot "saker som passar i en demokrati" så syns det lättare. Man ska respektera varandra. Alla har samma värde. Medborgerliga rättigheter ska inte baseras på kön, hudfärg, sexuell läggning, ålder eller rikedomar. Kanske är vi så bortskämda med demokrati i Sverige att vi slarvigt kostar på oss uttrycka förakt mot dessa grunder? Det tycker jag är slött. Eller okunnigt. Jag bor hellre i ett samhälle som är politiskt korrekt i bemärkelsen demokratiskt, än i ett samhälle som är politiskt inkorrekt i bemärkelsen odemokratiskt.

Turn, baby, turn

Efter flera veckor med huvudet neråt konstaterade barnmorskan idag att bebisen har vänt sig igen, med huvudet uppåt. Hallå bebis, fel håll! Det förvånar inte jättemycket, det har varit ett jäkla liv där inne, men om hon inte lagt sig rätt till nästa besök måste vi åka till sjukhuset för ett vändningsförsök. Låt oss hoppas att hon gör hela varvet runt på egen hand tills dess istället. I övrigt var alla värden bra, lågt blodtryck och bra blodvärde. När jag kom hem var jag så trött jag somnade direkt och sov stenhårt två timmar. Helt himmelskt att bara kunna följa kroppen. Som för övrigt börjar bli rätt geometrisk nu.

Nattmara-ton.

Har legat vaken av och till sen 04. Värken i höfterna håller mig vaken och gör det omöjligt att hitta en skön ställning och jag känner mig 150 år gammal. Ändå känner jag mig mindre stressad nu. En förlorad natt kan jag ta igen.

Good news, god knows.

Förresten, det går allt bättre för mig och min nya vän Försäkringskassan. Igår ringde en trevlig kvinna och berättade att graviditetspenning beviljats eftersom mitt jobb är av den karaktär det är. Så nu behöver jag varken vara sjukskriven eller ansöka om sjukpenning.

Early bird

Inte orkade jag stå i kö och inte orkade jag vara vaken längre än 23. Kanske inte jättemärkligt med tanke på ryggen och att jag snart går in i nionde månaden, men jag känner mig ändå som världens tråkigaste människa. Tålamodet tryter och ju tröttare jag är, desto mer lättirriterad blir jag. Det närmaste jag kan likna det med är tonåren då hela världen är fel och ingen förstår. Den här tiden, mellan 06 och 12, är min bästa tid. Förutom fogknak och sammandragningar (som il av mensvärk upphöjt till tio) är jag som en veritabel Askungen, fåglarna klär på mig under sång och allt är i technicolor! Typ.

Ibland glömmer jag bort att den fysiska förändringen inte är permanent. Som att jag från och med nu alltid kommer att vara klumpig med stor mage, ständigt ont i ryggen och hormonriden, lite större och osmidigare för varje dag. Så råkar jag se min fina vinterkappa eller någon av mina mer skräddade klänningar med skärp i midjan och så går det upp för mig att jag kommer att kunna ha dem igen! Jag inser ju att det kommer att krävas en del promenerande och simmande (även om jag hittills bara gått upp typ nio kilo) och att jag närmsta tiden förmodligen kommer att leva i mjukisbyxor eller badrock, men sen. Någon dag där i framtiden, om ett år eller så. Då ska jag suit up i något figurnära och ta ett glas vin på stan. Jag ska gladeligen stå i kö och konversera och bara... inte somna!

En oas av tid har mig givits

Fru doktor klämde och kände på mitt ömma bäcken och sjukskrev mig till mitten av december. "Nyhetsreporter i farten" med nattpass, tunga lyft och ensamarbete inte lämplig sysselsättning för en med foglossningar, sammandragningar och sömnproblem, tyckte hon. Och det kan jag väl hålla med om, det verkar vettigt. Men förutom det gudomligt sköna i att inte behöva pressa sig, utan verkligen kunna vila flodhästkroppen när den kräver, följer också känslan av rastlöshet. Jag är van att jobba mycket. Ordet sjukskriven känns så otroligt främmande i föreställningen om mig själv. Skolk-känslan är oundviklig fast jag vet att det är helt legitimt för mig att vara hemma. Ska öva på att släppa fröken-duktig-komplexet ett slag och bara vila. Ta till vara den här tiden. Vagga bort till badhuset och värma knakande fogar. Virka en bebismössa. Och så klart, administrera och dokumentera relationen med min nya vän Försäkringskassan.

Världens vackraste man.

Så brukar jag kalla honom. Eller Storpajen. Eller Gurkan. Här följer en stilla kärleksförklaring. Love diabetics och ironiker, look elsewhere en stund! Tillåt mig vara lite gränslös.

Sanningen är att jag känner mig otroligt lyckligt lottad, för jag vet att inte alla känner likadant. Jag är tacksam för alla dagar vi vaknar och somnar ihop. Han är passion, vänskap och partnerskap. Han är min klippa och min bästa vän. Han är fin. Han har små smilgropar. Han kan grejer. Han är snäll. Han får mig att skratta. Han sjunger. Han fixar grejer. Han är en principfast och omtänksam mjukis. Han tröttnar inte på mig och han ger mig små pussar hela tiden. Och jag vet, jag vet, att inget barn kan få en finare och mer kärleksfull pappa. Och han gör världen lite mer magisk.

Äntligen stod prästen i predikstolen

Knaka, höft, knaka, i den blida novembernatten. Natten kommer redan klockan tre den här tiden på året. Gertrud från Nås och majorskan på Ekeby gör mig sällskap hela dagen. Oro och ilandsproblem för trötta ögonlock lindras fint med Selma Lagerlöf-maraton och fläskpannkaka.

Frustration.

Första kontakten med Försäkringskassan slutade, trots min kavat förbestämda övertygelse om att "det här kan väl inte vara några problem" och "alla dåliga rykten om Försäkringskassan kan inte stämma", tyvärr med besvikelse. Jag som aldrig varit sjukskriven eller gått på föräldrapenning en enda dag tänkte att det dåliga ryktet åtminstone delvis måste vara oförtjänt, att det är tacksamt för folk att gnälla på dem för att de är en myndighet som följer regler som måste finnas. Hur svårt kan det vara?

Men. Efter "det är 156 före dig i kö" och en ansenlig mängd minuter i telefonkö meddelade damen i luren nonchalant och anmärkningsvärt snipigt att de har "tagit emot ärendet men har inget besked förrän om 30 dagar".
-Som sagt, 30 dagars handläggningstid, det är vad som ingår i vårt vårdåtagande.

30 dagar? Det är ju fem veckor bort! Då hade jag ju tänkt gå på ledighet ändå. Vad är då vitsen? Jag sökte ju i den vecka man anvisas att söka. Utan att bli allt för konspiratorisk känns det lite som att det är konstruerat för att det inte ska gå att söka. Trots att man gör allt på rätt dagar, uppfyller alla krav och har begärda intyg från arbetsgivaren så får man inget besked förrän det är för sent. Ingen vidare information fick jag heller. Under handläggningstiden blev jag istället hänvisad att kontakta vårdcentralen. Som i sin tur genast hänvisade mig till... just det, Försäkringskassan.

Vi måste jobba lite på vår relation, Försäkringskassan och jag. Vi kommer att ha en del med varandra att göra framöver, och det blev inte riktigt kärlek vid första ögonkastet.

I väntan... på snön

Trettiotre av fyrtio. I vecka 34 är fostret i princip färdigt, det ska bara lägga på sig lite hull. Från vecka 37 räknas graviditeten som fullgången. Det innebär att det börjar närma sig på riktigt... Jag har påbörjat en lista på saker att packa i väskan som ska med till BB, och igår skrev vi lite på det födelsebrev som sjukhuset vill ha innan. Det är inte så lätt att beskriva exakt hur man vill ha det eftersom det är första gången, så det blev mer lite allmänt. Men jag känner mig väldigt lugn.

Den här veckan har jag bestämt mig för att vara hemma en del på grund av ryggont och sammandragningar. Det blir bara värre av att försöka vara tapper och hålla uppe mitt vanliga tempo. Jag mår bra, men det märks att kroppen går på halvfart. För övrigt börjar jag tröttna ordentligt på att det bara är slaskvattengrått och regnar hela tiden. Minns någon det där gula klotet som brukade vara på himlen? Eller det där vita som brukar ligga på marken? Eller den där härliga kylan som nyper i kinderna?

För andra är det vi som är freaks.

I veckan har jag funderat mycket på perspektiv och vad man klassar som annorlunda. I sitt eget liv är man rätt klar över vad man gillar och inte, vad som är moraliskt riktigt och inte, vad som är god smak och inte. När andra resonerar helt annorlunda blir man ibland tagen. Kan liksom inte förstå. Det enkla är att förstås att välja bort, men ibland kan man inte välja. På jobbet. I släkten. I grannlägenheten. Då är det nyttigt att komma ihåg att i andras ögon är det lika lika gärna du som är freaket. Tror det är veckans läxa. Oavsett finns det inget freak jag hellre skulle vilja vara än mig själv.

Ur frysen

Efter två dygn i frysen fick höstfyndet en ny chans. Efter en stunds husmorstipsgooglande hittade jag nämligen tipset att spraya luddande angoraplagg med blomspruta och lägga i frysen i minst 24 timmar. Sagt och gjort. Hur det lyckades?

Wednesday magic

Ibland lyckas man överraska den andra med att ha lagat middag och tänt ljus precis samtidigt som den andra också överraskar, fast med blommor. Underbart. Sen vinterpromenad och nu kaffe, pepparkaka och film med Tim Burton. Balsam för själen.

Men ändå

Gud, vad jag gnäller! Bloggen har blivit ett ventilationshål för galla och oro. Förlåt. Det är bitvis tungt, men jag är såklart också helt överlycklig, sjukt förväntansfull och kär i min lilla hickande mage. Men det har ni nog förstått.

Sudda natten

Klockan är 02:20 och det känns meningslöst att försöka somna om. Jag jobbar morgonskift och ska ändå ska upp om 40 minuter. Så vi har lite valvaka kan man säga, mamsell Ros och jag. Hon hickar så att magen hoppar och jag försöker hitta bekväma liggställningar, vilket inte är det lättaste. Jag saknar att kunna sova på mage. För övrigt följde jag barnmorskans råd och har sökt graviditetspenning nu, men vi får väl se vad Försäkringskassan säger och om de hinner handlägga ärendet innan jag går på semester och ordinarie föräldraledighet. Kan vara värt ett försök i alla fall, för reporterpassen börjar verkligen bli allt tyngre... Speaking of which, ska strax iväg och göra intervju med en exilamerikan som valvakar hela natten. Skitkul jobb, om det inte vore för omständigheterna. Bara att bita ihop och samla min knakande lekamen. Hinner jag med ett gnäll till? Okej, halsbränna. Veckans nyaste åkomma. Välkommen.

Ofog

Höger och vänster höft verkar vara på väg åt varsitt håll och benen sitter inte riktigt fast, känns det som. Ländryggen knakar och sammandragningarna stramar. Tavelramen är liksom... skev. Barnmorskan föreslog idag att jag skulle testa söka graviditetspenning på grund av mitt jobbs karaktär och arbetstider, men vi får väl se. Oavsett är det inte länge kvar nu. Det känns att kroppen behöver mycket vila. Alla värden är bra, blodtrycket lågt och bebisens puls var bra. Hon har lagt sig med huvudet neråt nu, så hon börjar väl förbereda sig för att komma ut. Läskigt och häftigt. Veckans gulligaste, förutom snälla och tålmodiga Lars: hicka inuti magen.

Lilla Ludde.

Skönt höstfynd med generöst utrymme för magen - men också det absolut luddigaste plagget jag varit med om! Helt otroligt, jag har mikroskopiskt orange ludd i hela näsan och ögonen. Vet någon hur man de-luddifierar en angoratröja på bästa vis? Blir det bättre när man tvättat den? Annars kommer det här höstfyndet att bli en (sällan använd) höstplåga.

Torr-s-dag

Jag är säker på att ni är lika trötta på att läsa om hur lite jag sover som jag är att skriva om det. Så jag lyfter det ur vokabulären, for now. Jag läste igår att det är vanligt att man blir mer introvert ju närmare slutet av graviditeten man är, och det stämmer nog delvis rätt bra. Åtminstone jag känner av det ständigt närliggande microperspektivet. Fokus på magen som växer, sparkarna, sömnen, hur det känns och inte känns... På jobbet bär jag makroglasögonen som vanligt, det krävs, men så fort jag är hemma lägger jag dem i sitt fodral i väskan och tar på mig mina mjukisbyxelinser. Och om jag, som ikväll, bloggar, slår på Diana Krall och lagar köttfärslimpa - ja då är det en sällsynt energisk kväll! Det firar jag med en vindruva.