Skidkul.

Jag vet inte om det är värt att skriva om sömnbristen längre? Den ligger som ett mer eller mindre konstant gråmjölkigt hölje kring tillvaron. Gör allting lite luddigt. Nattens frekventa uppror bidrar till dimman ytterligare och idag får jag vara glad för de stunder av vila jag kan få. Det är så jobbigt när hon är ledsen och skriker och inget hjälper. Det är bara att bita ihop och fortsätta försöka trösta och vagga henne tills hon somnar. Bärsjalen verkar bli dagens räddning. Och vilan framför TV:n.

Jag gissar att det kommer att vara ett matprogram (inflationen i matlagningsprogram är absurd) vilket innebär att jag snabbt byter kanal och hamnar på vad jag gissar är ett program med "housewives" i titeln (inflationen i "housewives"-program är absurd) vilket innebär att jag snabbt byter kanal och till slut hamnar på SVT:s vinterstudio, som jag bara delvis bryr mig om, men ändå stannar kvar vid eftersom det ändå är lite trevligt med alla stavar och pjäxor. Plus att André Pops och Jakob Hård är så initierade och engagerade att det känns som att jag tittar på världens viktigaste lopp, och att jag plötsligt själv känner mig som en expert på skidåkning, inte en sömndepraverad mamma med kräkfläckar på tröjan. Och skidexpert är ju inte fy skam, det är ju trots allt sportlov.

Hemligt avslöjande, nja.

Superhemligt. Minus den lilla detaljen att Expressen flashar ut nyheten.
"Nyheten".

Dessutom: Hej patriarkat!
Dessutom 2: Kan man verkligen kalla det att man "avslöjar" att ett par, som alla vet är förlovade, nu planerar inför bröllopet?

Laughing with

En månad fyllde hon i helgen. Det har gått så fort! Från att allt sker huller om buller börjar rutinerna sätta sig nu, sakta med säkert. Äta, sova, byta blöja, promenad med vagn, sova, äta, byta blöja, sova... och så helt plötsligt har en hel dag gått. Till och med en hel vecka. Stunderna av vakenhet blir längre och längre och just nu är det primärt två saker hon jobbar hårt med: nackträning för att hålla huvudet uppe och att le. I lördags tittade hon på mig och Lars och skrattade för första gången på riktigt. Även om vi förstår att det är reflexmässigt skratt än så länge, och knappast ett uttryck för hur förträffliga hon tycker att vi är, så kändes det så himla fantastiskt. Vår unge! Tittar oss i ögonen och skrattar så ögonen glittrar, länge och flera gånger. Och så, dag för dag, sjunker det in. Vi är nu tre stycken. Lilla familjen.

Nessun dorma

Fortsätter hejdlöst på barntemat. Jag har märkt (ännu) en sak som förändras mycket i och med att man får barn, nämligen sängen. Den går från att vara en stillsam plats för vila, oftast välbäddad och fridfull, till att vara ett slagfält med extrakuddar, tuttar, papper, frottétrasor, amningskupor, barnpyjamas med kräkfläckar och inte sällan en hel extra liten person som inte vill somna i sin egen spjälsäng utan istället ligger mitt emellan och fäktar med armar och ben. Vad hände med the tranquility? Tids nog blir sängen kanske åter en meditativ plats, men jag har en känsla av att slagfältsstatusen kan hänga kvar några år... å andra sidan är det fantastiskt mysigt att ha en snusande liten kråka bredvid sig i dunet.

Vak-natt, vaknat.

Selma kör hårt med oss. Nätterna är ett evigt vaggande och vankande av och an. Men så plötsligt slår hon på stort och sover fem timmar i sträck. Vaknar och plirar med sina blå stora ögon och allt är förlåtet. Den underbara känslan när orken dessutom räcker till en långpromenad på isvägen. Sol, vitt snötäcke och frisk luft. Det är en av anledningarna till att man bor här.

Rutor från mormor

När Selma låg i magen googlade jag på virkmönster till filtar med mormorsrutor. Det är så fint, tycker jag. Men jag insåg snabbt att jag varken skulle ha tid eller ork till ett sånt stort virkuppdrag och la ner projektet innan det ens börjat. Så i veckan gick vi en långprommis till gammelmormor. Och tänk, där väntade ett paket till Selma! Varenda maska utstrålar omtanke. Så fint! Perfekt att svepa om sig i vagnen eller när man myser i soffan.

The isig way out

Mello, not mellow!

Selman laddar för mello i pappas röda studio. Världens sötaste lilla groda. Ingen kan lukta godare. Undra vem hon tänker rösta på?

Kan själv.

Jag sätter ära i självständighet.

Jag gillar att lösa saker på egen hand och göra saker på mitt sätt. Avskyr att daltas med. Värst är det när det kopplas ihop med kön, av typen "lilla gumman, behöver du hjälp". Jag är ingen litet våp och jag kan själv. Så har jag känt så länge jag minns. Den här egenskapen är bra på många sätt, jag vet att jag klarar massor, men myntet har en baksida. Såklart. Envisheten är inte bara av godo. Jag vet att jag är dålig på att ta emot hjälp om den erbjuds, och ännu sämre på att be om den själv. Så det passar bra att öva ikväll när mamma har erbjudit sig att laga mat åt oss och hjälpa till med lite handling och avlastning om Selma blir skrikig. Det känns som guld värt, och ett bra tillfälle att låta hjälpen hjälpa.

Det är bra att klara sig själv, men ibland får man släppa på garden och ta emot omtanke. Tack mamma. För övrigt var natten himmelsk, sömn 6+3 välbehövliga timmar för hela familjen. Det tackar vi också för.

Brista och bära i sjal

Jag vill inte kalla det kolik, men låt oss säga att lillskruttan har haft ont i magen och skrikit sig igenom flera kvällar och nätter nu. Vi är som zombies och går lite på reservenergi, en timmes tystnad och sömn här och var känns som små välsignade oaser. På dagarna är hon lugnare och sover mer. Igår tog vi vagnen till vårdcentralen och mätte och vägde, och hon växer bra. 2,5 cm på längden och 400g tyngre på två veckor. Inte konstigt att hon har ont. Barnmorskan kom även med lite tips mot magontet, får se om vi minns allt i natt när skriken sätter in igen. Man känner sig som världens sämsta förälder när hon har ont och man inte kan göra någonting. Det är bara att bära, vyssja, trösta och försöka lugna. Vara nära. Idag fick hon premiärligga i bärsjalen jag sydde och det verkade gå hem. Hon somnade direkt. Varmt och mysigt och jag fick två händer fria.

Ytterligheternas ytterligheter

Första dagen som mammaledig på riktigt, Lars är tillbaka på jobbet. Märklig känsla. Ibland är Selma en otröstlig arg skrikmaskin som otröstlig sprattlar i famnen, ibland en harmoniskt slumrande bebis som ler i sömnen och jollrar. Ännu är hon för liten för rutiner och för tröst i form av ord. Det är mat, blöja och vara nära som finns i verktygslådan och när de inte hjälper får man börja om igen. Och så länge kan man ju undvika korv stroganoff med mycket lök i, för säkerhets skull.

New level of sömnlöshet

Om nattvaken under graviditeten innebar att dricka en kopp thé i stillhet framför tv:n och klappa på en sparkande mage så innebär det numer bärande, vankandes av och an, hysteriskt och otröstligt skrik och ammande, ammande, ammande. Om det är en jobbig natt. Och vi har haft en rad sådana nätter nu. Men i natt har vi faktiskt lyckats sova några timmar. Kanske vi vågar oss ut en kort sväng med vagnen idag? Vädret utanför uppmanar till att lämna lägenheten, och vi har några ärenden på vår nya stammisaffär: Apoteket. Gäsp.