Back at the scene of the crime.

Världsmysig middag på Alnö igår, kaffe i solen och påskfirande idag. Jodå, vi har det bara fint! Sundsvall, våren, nostalgin och vi. Glad påsk!

Vardagsbetraktelse

Mycket mindre sömn än Semlan borde ha resulterar i mycket mer skrik än jag borde ha. 

Berövad på all hyfs skulle jag även kunna lämna en (för normala personer) semi-äcklig rapport om hur hennes mage strejkat i flera dagar, men idag äntligen kommit igång. Men jag struntar i det.

Dagen slutar fint ändå. Lars kom hem med stekta nudlar. Chokladmuffins och krimserie på det. Inte ens en spya i soffan fick ner humöret.

Två månader.

Fyllde hon igår. Det har gått så fort. Ännu är hon så liten och skör, ändå har det hänt så mycket. Kärleken växer med varje dag. Med varje nytt leende. Lill-Skrikarn.

Selma-tid

Vi har i princip haft saker inbokade varje dag sedan jag fyllde år. BVC-besök, föräldraträffar, ärenden, handling, utflykter och maratonpromenader. Visst är det mysigt och nyttigt att hitta på saker, men ibland känns det som att det enda jag gör är att klä på, klä av, packa in och packa upp Selma i vagn eller bilstol. Förmodligen en projicering av min egen trötthet, men nog tycker jag att hennes blick vädjar om en stillsam dag? Så får det bli. Hela förmiddagen i sängen, snusandes, slumrandes och gosandes. Idag får hon sätta agendan.

On the run

Ni kanske inte ser OK-stämpeln i rumpan, men någonstans därunder overallen sitter den. Åtminstone bildligt. Morgonens tvåmånaderskontroll avlöpte fint, undersökningar följt av gurglande skratt, några tårar och lite jollrande med tant doktorn, sen däckade Selma i bilstolen. Takdroppet lyser ännu med sin frånvaro, men inte avskräcker det från en tvåtimmarspromenad till föräldraträffen? Packa upp, mata, packa ner i vagn and off we go. Again.

Vardagseftermiddagens lovsång.

Melodi: Björnen sover
Text: Yours truly. Man får rappa väldigt snabbt på slutet för att hinna.

Barnet sover, barnet sover
i sin lilla vagn
Utan att henne störa
Har mamman massor att göra
Men man kan dock, men man kan dock
ändå aldrig tro atthonskasovalängenogatttidenskaräckatillalltsombehövergörastypsomattvikatvättsorterastrumporplockaneridiskmaskinentorkaavbordetsorterapapperochkanskeeventuelltomdetfinnsensekundöver... vila.

Barnfärg

Rosa på döttrar eller inte. Hett ämne i mammakretsar. Vissa frossar i rosa och anser att det är tjejfärgen framför andra. Klär gärna sina döttrar nästan uteslutande i rosa och ser inga problem alls med det. Andra undviker konsekvent rosa på sina döttrar för att undvika könsklyschorna, men skulle kunna tänka sig att klä sina söner i rosa i protest mot normerna.

Det är klurigt, men jag tänker så här.

Rosa är trots allt bara en färg. Om en färg är ett normativt fängelse tjejer, så är det i så fall för att det är ett symptom på ett underliggande, mycket större, problem och det problemet löser sig inte automatiskt bara för att man väljer bort alla rosa plagg.

Frihet för var och en att uttrycka sig uppnås knappast genom att begränsa valmöjligheterna. Välj inte bort rosa till din tjej - men låt henne ha alla andra färger också. Svart, grönt, blått. Samma sak med pojkarna - välj inte bort rosa där heller! Om vi någon gång får en son kommer han bland annat få ärva rosa mössor och lila overaller. Jag kommer ha ett praktiskt förhållningssätt till kläderna i det fallet. Poängen borde väl vara mer frihet för alla, inte mer inskränkningar för alla?

Jag själv har ofta klänning och kjol. Selma får gärna ha klänning och kjol. Eventuella framtida söner också. Det som gör att rosa klänningar och tyll ändå känns kvävande ibland är att det känns som att barnen reduceras till söta ting. När det ryschiga och pluttiga blir ett självändamål för de små individerna att kläs in i, dekoreras med, oändliga rader av rosa och lila. Och detta "söta" verkar vanligare just i utbudet av tjejkläder. På killarnas halva är det mer "tuffa" attribut som barnen ska kläs i. Butikerna är extremt uppdelade med en rosa halva med söta klänningar och en tuffare sida med blått, grönt och svart. En del av mig vill bara ignorera uppdelningen och låtsas inte förstå hur den är kopplad till kön. Jag bestämmer mig helt enkelt för att den tuffa sidan med traktorer är tänkt för Selma också.

Alla föräldrar får så klart bestämma själva bestämma hur de vill göra, men mina barn kommer att få välja färger fritt. Söta, tuffa och både och. Och vi kommer att prata om könsroller, normativa strukturer och industrins syn på manligt och kvinnligt. Man kan nästan skratta åt det, för det där med färgerna sitter så hårt. När Selma har något rosa på sig säger folk "hon" automatiskt. När hon hade en ljusblå pyjamas på BB sa direkt en av sköterskorna att "det var en söt pojke". Vilket påminner mig om en söt konversation jag såg återgiven på Twitter, två treåringar emellan:

- Är du en flicka eller en pojke?
- Jag vet inte.
- Men vad heter du?
- Måns.
- Jaha, men då är du en katt.

Det är inte så lätt.

Bliss in a nutshell

Hennes små läten, lätta andetag och fjuniga huvud... när hon sprattlar ivrigt och ler. Det är bubblig lycka i koncentrat.

Fhiiirty jirs åld.

Trettioårsdagen kom och gick, tjugonågonting-eran är nu obevekligt och för evigt över. Det enda jobbiga i den meningen är just det där för evigt, det andas något om alltings, även min, förgänglighet. Inte ens vi av kött och blod varar. Men det är ingen sunkig trettioårskris som luktar, bara en tydlig insikt. En insikt som för min del mynnar ut i en påminnelse om att passa på att njuta! Och det gjorde jag igår. Varvat med amning och en del bebisskrik umgicks jag med hela närmaste familjen som var här, vi åt mat och tårta och det var kärlek. Dessutom är jag synnerligen nöjd med de trettio år som gått, det jag gjort, sett och där jag är nu. Och passa-på-att-njuta-devisen räckte även till frukosten imorse.

Let it slow.

Alla dagar är inte lika roliga att promenera på. Ändå tog vi oss runt halva stan, på sliriga gångvägar täckta av tjock drivsnö. Bra uppladdning för cafépremiär med Maria och hennes lille Pelle. Selmis skötte sig exemplariskt (sov hela tiden). Fem stjärnor.

Sista helgen som twenty-something.

Nästa helg börjar min ålder med en trea. Hur känns det? Jag har, i all sanning, inte hunnit tänka på det speciellt mycket. Det senaste året har i princip kretsat runt en enda sak - den växande magen och personen som sedermera kom ut. Sista helgen som tjugonånting kommer att firas, helt utan klackar, stillsamt med en fin liten dunboll på armen. Och det faktum att jag inte hade velat spendera dagarna på något annat sätt kanske är ett tecken på att det är dags att fylla nytt decennium? En spännande tanke: tänk allt som har hänt sedan jag var nitton. Hur mycket väntar under de kommande tio åren? Vad hoppas jag? Jag svarar sådär tråkigt vuxet som det anstår en soon-to-be-trettioåring: jag hoppas att jag och min familj får vara friska och att äventyren fortsätter med min Lars och min Selma. Att vi gör roliga saker tillsammans och mår bra. Livet har faktiskt aldrig varit bättre än nu. Sömnbrist till trots. Och nästa helg kanske det trots allt blir lite klackar?

Sömn i sikte?

En liten mobilapplikation. En liten bild på en hårtork. Och så ljudet av hårtorken, loopat i minst femton minuter. Vilken grej! Vilda bebin sover som en stock. Spolande vattenkran, thékokare, bilresor eller tvättmaskin funkar också ganska bra. Dessutom försåg Lars, under spektakulära och akrobatiska former, igår kväll spjälisen med små fjädrande tassar som gör att man kan vagga spjälsängen. Verkar också uppskattat. Och som vanligt: bärsjalen. Kramar, pussar, vyssjande, små sånger och massor av vaggande. Bästa sömntipsen så här långt.

Man märker verkligen vilken industri alla baby-tillbehör utgör, efter en tur till Barnens hus blir man helt matt. Företagen spelar ogenerat på föräldrars oro och dåliga samvete med formuleringar som antyder att man ska ge sina barn det bästa och inte spara på barns säkerhet. Klart alla vill ge sina barn det bästa och ingen vill väl snåla på sitt barns bekostnad. Däremot behöver man inte köpa allt som säljs. Som ni ser i stycket ovan så kan man använda mycket av det man redan har hemma. Sy sjalar och babynest själv. Och att ge sitt barn massor av närhet kostar inget! Vissa saker är dock svåra att göra själv, som fjädertassarna nedan. En kåpa i mjukplast, en fjäder och en skruv. Produktionskostnad? Jag skulle gissa på högst några kronor. Pris i butik? Tvåhundranittionio. Innan Selma kom köpte vi en plastmobil till sängen, samma där - produktionskostnaden måste vara på några kronor och prislappen: femhundra kronor. Och så där håller det på! Inte avgrundsmycket pengar, men procentuellt en rätt ordentlig förtjänst för babyindustrin. Ka-tjing! Lektionen lyder således: fundera på vad man verkligen behöver.