Scen-drag

Nej, alltså jag har inte trillat av jorden. Jag är bara så trött på kvällarna efter jobbet. Normalt går det till så här: vi äter middag. Lars gör kaffe. Vi slår på en film. Jag somnar från Lars, kaffe och film innan klockan blivit nio. Jag vaknar i soffan vid tolv och går och lägger mig. Ungefär så spännande. Magen växer och kroppen känns lite trött av det emellanåt. Knakar lite här, spänner lite där, sendrag från helvetet där... rätt oglamoröst. Men i stunden då jag vaknar där vid tolv, då känner jag små hälsningar. Jag buffar tillbaka och så buffar hon. Hej hej säger vi och ibland pratar jag längre med henne. Berättar om världen som är här ute. Sen tant-reser jag mig stelt och linkar iväg till sängen. Bebisfabriken kräfva dessa sömntimmar.

Luleå-kickers

Hörrni, jag vill inte ropa hej. Men det här känns så himla bra. Mer utförlig resumé kommer när kroppen orkar hålla sig vardagsvaken efter kl 19 (att jag skriver detta trots att klockan är nära midnatt förklaras endast av att jag sovit flera timmar på soffan och nu vaknat till för att förflytta mig till sängen för fortsatt slummer). Godnatt, hälsar nöjd norrbottning med tillhörande sparkande inneboende mamsell.

Hejdå sommar.

Två delar solsken och höstig luft, en hög med ved och en nypa dramatik. Allt är bra nu. Tror jag. Vilosam har ändå inte varit ledordet den här sommaren.

Imorrn börjar vardagen. Jag både längtar och inte.

BAD-skylta

Vi valde rätt tid att vara lediga och lyckades fånga några riktigt fina sommardagar efter en ledighet som mest bestått av flytt och hårt slit. En sista helg kvar. Kanske hinner vi med ännu ett dopp innan måndag?

Talk, baby, talk.

En veckas sommarlov återstår. Vad ska vi fylla den med? Ett besök i stugan. En utflykt? En tur på fjället? Sen börjar hösten och allvaret. Känns bra. Nytt jobb, nya tag. Röda löv. Höst.

Det här med babyprat, hörrni. Inte att prata som bebisar, men att prata om bebisar. Jag var inte sån förut, jag var snarare ointresserad, men när man själv går igenom det så upptar det mycket av ens uppmärksamhet. När det händer inuti en. Och när jag känner sparkarna, att det är någon som lever där inne... det är som science fiction, mitt framför ögonen. Så coolt! Men alla behöver inte tycka det. Eller ens förstå. Ni behöver bara stå ut lite.

Luleåkärlek.

Vattnet, solen, luften, kvällspromenaden. Frihet.

På plats

Någon slags ordning anas i stöket. Skönt. Mental frid. Lägenheten är fin och vi trivs bra, trots lite praktiskt strul med internet, förråd, ventilationsmätningar och morgonpigga rörmokare. Nåja. Annars har den stora utmaningen varit att hitta parkering. Sannerligen inte lätt, kön till husets fem ynka platser är flera år lång och alla närliggande p-platser är fulla. Nu har vi hittat en tillfällig lösning med bilen parkerad en bra bit bort. Inte optimalt, men det fungerar till att börja med. Dumma ogästvänliga parkeringar.

Hejdå hemmet!

Ses om tre dagar! Så otroligt skönt att anlita flyttfirma som bär ned allt, kör hela sträckan och bär in allt. Kostar lite, men så otroligt skönt att slippa kånka och stuva. Nu: ett dygns vemod och hejdåande till lägenheten som varit vårt hem i ett år, och till Uppsala med omnejd.

Koncentrat.