Ifrån Plaskeby

Inget gör ett regnväder så trevligt som det genomskinliga paraply jag köpte i New York. Jag älskar att se regndropparna och världen genom plasten! Utrustad med det och mina knallblå älsklingsgummistövlar undviker jag inga vattenpölar eller skyfall. Jag söker upp dem.

Saker att sakna

Jobbpromenaden läggs vackra Fyrisån med alla båtar.

Observationer.

Här följer några tankar om mitt yrke. Journalister, ofta bespottade och beskyllda. Först och främst vill jag poängtera att det finns många olika typer av journalister som jobbar inom flera olika medier, och som därmed har olika uppdrag. En vimmelskribent på ett månadsmagasin har ett helt annat uppdrag än en redaktör för en lokaltidning. En journalist på en kvällstidning har en helt annan vardag än en lokalreporter på radion. Men. Det finns generella likheter.

1.Obejktiviteten
Journalistiken tre huvudsakliga uppgifter som inpräntas i varenda journaliststudent: Granska, informera och underhålla. I den senare kategorin ingår det gemensamma historieberättandet, den kulturella gärningen. I en vanlig dagstidning finns som regel en ledarsida som är politiskt färgad och en debattsida där debattörer från olika politiska läger kan diskutera. Resten av tidningen, det redaktionella materialet, är inte bundet av tidningens politiska färg (såvida det inte är uttalat) eller annonsavdelningen. Objektiviteten är en högt hållen fana för majoriteten av alla journalister, och de flesta är noga med med att båda sidor i en konflikt får yttra sig och förklara sig.

2. Förutsättningarna
På ganska lite tid eller lite utrymme ska vi i text eller bild försöka förklara ofta komplicerade processer. Detta är en balansgång, för detaljerat och initierat så lämnar man de oinsatta utanför - för generellt och enkelt så tappar ämnet trovärdighet och relevans. Hur än man vrider och vänder så kan man inte ta med alla aspekter och alla synpunkter utan man tvingas välja. Därför kan samma artikel och eller program uppfattas som för invecklade för vissa, irrelevanta av andra och för förenklade för andra.

3. Journalistens egna åsikter
Enligt många gamla föreställningar så är journalister vänsteranhängare. Det kanske var sant förut, men knappast längre. För några år sen kom en undersökning som visade att de flesta journalister är liberaler, och nyligen kom en annan omdiskuterad undersökning som visar att drygt 40 % av kåren är miljöpartister. Oavsett vilket så vill jag säga detta: Det journalistiska uppdraget är att granska makten, och makten är många gånger pengarna och politiken. De som ofta hamnar i kläm i samhället är de utan pengar och makt. Däremot är journalister generellt experter på att vrida och vända allt tvåhundra gånger, varenda vinkel hinner undersökas och prövas. Om inte av journalisten själv, så av hundra andra kollegor. Jag tror inte att det är möjligt att helt frikoppla sig själv från det man producerar, däremot går det, om man är medveten och för sakliga diskussioner med sig själv och andra, presentera en artikel eller ett inslag som speglar flera sidor och åsikter, alldeles oavsett vad man själv råkar tycka. Något annat vore att förolämpa ens intelligens. Pröva tanken själv, skulle du i text sakligt kunna beskriva två olika sidors syn på euron utan att blanda in vad du själv tycker? Jag tror det.

4. Shoot the messenger
Det här angränsar till tidigare stycket. Som journalist är man inte helt hemma i något läger, men placeras gärna i olika fack av andra. Som fotbollsdomare i en match, alltid älskad av några och illa omtyckt av några. I vissas ögon kommer man alltid vara vänsterstämplad blott genom sitt yrkesval, i andra läger är man kapitalets lakejer genom att man arbetar för en tidning eller kanal som ägs av ett stort mediehus (vilket de flesta medier gör). Av andra anses man ond bara för att man tillhör "media". Glöm inte bort att det finns en poäng för makthavare och andra att underminera förtroendet för journalister. Nästa gång du hör någon säga "det är medias fel" fundera på om denne har något att vinna på att säga så. Kanske inte alltid, men ofta är det tacksamt att slentrianmässigt skylla ifrån sig på media och få lättköpta nickningar och medhåll istället för att ta ansvar. Ofta finns vi nära, med telefonnummer och mail utskrivna, då är det lätt att skicka iväg arga kommentarer. Jag tycker förvisso att närheten är bra. Jag välkomnar reaktioner och diskussioner med de som berörs.


Slutligen vill jag säga att de allra flesta journalister jag träffat är som människor är mest. Med olika religioner och politiska ideal, eller helt politiskt ointresserade. Som i alla yrken finns otroligt skickliga yrkesmän medan andra inte är lika klockrena. Vi har alla olika moraliska gränsdragningar i hur långt vi är beredda att gå för en story och hur aggressivt vi närmar oss sanningen. Jag personligen skulle till exempel ha svårt att plinga på mitt i natten hos någon om deras anhöriga dött för att få ett citat eller ta bilder. Jag har däremot inga problem med att söka upp makthavare eller officiella personer för att ställa obekväma frågor.

Journalister har oftast blivit journalister för att de är intresserade av samhället och vad som händer där, och vill berätta om det. Jag älskar mitt yrke. Det är roligt och spännande, lärorikt och varierande. Genom mitt yrke har jag träffat så många människor och varit på så många platser som jag aldrig skulle sett annars och jag önskar att alla någon gång kunde prova på det. Det var det hela. 


Så var det sagt!

Misär-marafton

Med en hel lägenhet att packa ihop och en inneboende som kräver nykterhet och sömn ställde vi in den planerade Gotlandsresan med tillhörande brakfest. Det var förmodligen ett klokt och vuxet beslut, men likväl förbannat tråkigt. Väderprognosen för Uppsala säger regn och att-göra-listan är lååång. Det blir nog en silltallrik och lite kokta ägg på altanen med älsklingslars. Förvisso inte fel det heller. Och som tröst kan man alltid drömma sig tillbaka till tidigare midsomrar.

Lägga rabarber på stämningen

Det är sommar, en tidig söndagmorgon i juni. Kanske har ni suttit på uteservering eller någon härlig veranda igår och druckit rosé, varit på fest eller grillat i solen. Trots regnet utanför och sjukinställd middagsbjudning igår kväll kände även vi lite sommarvibbar genom en rabarberpaj. Rabarber i paj eller i kräm är riktiga sommarmarkörer för mig. Att vakna och lyssna på regnet är också somrigt. Sommarmarkörerna gör mig glad. Det och triumfen i att lyckas vara vaken efter kl 21 för tredje dagen i rad.

Ledande frågor

Aftonbladet tänker på det här med jämställdhet. Jag ser fram emot "någon annan".

Räkna med väntetid

Det mesta räknas i veckor nu, det är faktiskt till och med lite veckofixerat. Det kom som en överraskning för mig. Innan trodde jag att det enda man behövde veta var på sin höjd ungefär vilken månad man var i, men icke! Om du träffar någon som är gravid och frågar i vilken månad de är i så svarar de förmodligen gärna i veckor. Alla undersökningar planeras in efter vilken vecka man är i och alla utvecklingsfaser (både mammans och fostrets) beskrivs utifrån aktuell vecka. Veckorna börjar dessutom räknas från ungefär 2-3 veckor innan den aktuella ägglossningen, alltså är man de facto inte gravid under de två första veckorna som räknas till graviditeten. Bara det tycks ju lite märkligt för en nyinvigd (det här är säkert självklarheter för alla som gått igenom det, men för mig är det idel nyupptäckter). Om man är i vecka 12 så är graviditeten 11 veckor gången och man är inne i den tolfte veckan (de ambitiösa skriver det som 11+1, 11+2 där siffran efter plusset markerar antal dagar utöver antal fullgångna veckor) och själva fostret är då alltså omkring 10 veckor gammalt. Man är i första trimestern till och med vecka 15, och samtidigt räknas man vara i fjärde månaden efter 12 gångna veckor (eftersom en månad räknas som 4 veckor). En normal graviditet är 40 veckor (alltså inklusive de två första ogravida veckorna), vilket enligt föregående fyra-veckor-per-månad-logik och mina beräkningar borde betyda att en normal graviditet är 10 månader, inte nio. Eller?

För bebisens del är det nog inte så himla noga hur många veckor man säger att den är. Den växer väl på i sin takt alldeles oavsett, det är väl mest barnmorskan och förväntansfulla föräldrar som räknar veckorna noga. Bebisarna verkar ändå komma lite när det passar dem, kanske vecka 37 eller kanske vecka 42. Egentligen är det inte så noga för mig heller, för mig är det viktigaste att allt är bra. Men om någon undrar så är jag alltså i vecka 14. Näst sista veckan på första trimestern. Fjärde kalendermånaden. Hänger ni med?

Vem är det som kör egentligen?

Det är faktiskt en helt fantastisk förändring. Det är som att någon knuffat bort mig från ratten och tagit över spakarna. Jag sitter bak i bilen och tittar på, eller om ni vill, fastspänd i berg- och dalbanevagnen och kan bara åka med i alla svindlande upp- och nedgångar. Det är coolt, kroppen vet vad den ska göra. Samtidigt inser jag att den kontroll man tror sig ha annars kanske är minst lika skenbar. Nu är det i alla fall väldigt tydligt att jag mest är medpassagerare. Och förutom de stunder när illamåendet dominerar händer en massa andra saker.

Till exempel har håret blivit tjockare och naglarna längre och starkare. Jag kan sova hur många timmar som helst per dygn. Jag är hungrig nästan jämt, ofta måste jag gå upp och äta fil eller en macka mitt i natten för att inte svimma av hunger. Alltså, då skriker magen som att jag inte ätit på flera veckor. Jag tycker inte längre om kaffe. Stekos ger mig kväljningar. Allting luktar mycket starkare. Jag är lättrörd och gråter nästan varje dag, till exempel till tecknad film eller någon fånig reklamtext. Ibland får jag till och med rysningar, fast då skäms jag lite. Häromveckan handlade jag ingredienser till fransk potatissallad och började gråta när jag kom hem och insåg att jag inte kan något recept på fransk potatissallad. Samtidigt som jag skrattade eftersom jag insåg hur knäpp jag var. Och där stod Lars med tröstande famn och lite frågande min. Det är också mycket fokus på vad man bör och inte bör äta. Inte tonfisk mer än 2-3 ggr i veckan, inte parmaskinka, inte halloumi, mozzarella endast om den är uppvärmd och alla mejeriprodukter måste vara pastöriserade. Det senare gav upphov till en lång, synnerligen rationell, tankekedja om vad som skulle hända om jag och Lars var tvungna att börja laga ALL mat själv, alltså från grunden, och mjölka egna kor. Plötsligt satt jag och googlade på hur man pastöriserar komjölk och funderade på hur sjutton jag och Lars skulle få upp komjölk till ungefär 75 grader, fast bara under 15 sekunder, om det enda vi hade att tillgå var en öppen eld... och då drog hjärnan i nödbromsen och jag insåg att jag skenat iväg lite. Ja, ungefär så där håller jag på.

Det är underhållande och spännande och olikt allt annat... Som en riktig gammal dam har jag dessutom börjat ha med mig kex i handväskan, det är nog bästa tipset hittils. Man vet aldrig när hungern slår till. Den kanske mest spännande förändringen är ändå att magen börjat puta lite. Man vill liksom bara knacka på och fråga vem som är hemma. Men jag tar ett kex så länge. Och hoppas att allt går bra resten av tiden, så att vi får veta vem det är som är där inne och har tagit över spakarna egentligen.



Dvala.

Idag har jag legat i sängen hela dagen, ömsom sovit, ömsom i febrig dvala. Kilformad huvudvärk klyver huvudet och svajigt illamående paralyserar kroppen. En rörelse åt fel håll och jag håller på att kräkas. Blä. Det här är verkligen en ocharmig del av det heliga tillståndet. Men. Jag biter ihop. Lars är tapper och dammsuger och diskar. Han är fin. Jag längtar ut ur sjösjukebubblan.

Hemlis.

Som inte är så hemlig längre. Efter nio månader i studio släpper vi nytt gemensamt projekt i  vinter! Högljudd release i december, om allt går som det ska.

Efter några veckor av konstant sömn, illamående och kräk så mår jag äntligen lite bättre. Nu håller vi tummarna att allt går bra resten av tiden. Pirrigt! Det hela känns overkligt... och som ett mirakel. Livet är stort just nu. 

Laid back

Jag känner mig inte helt kry och Lars springer fram och tillbaka till tvättstugan. Sveriges nationaldag firas low key med soffa och film, men inte utan gitarren. Tänk Jimi Hendrix och Star Spangled Banner. Fast i mjukisbyxor.

Norrbottenshjärtat.

Med jobb och boende fixat börjar det klia i fingrarna för att komma iväg. Men först väntar en rastlös sommar fylld av jobba, rensa, packa, fixa, ordna, planera, ringa, emballera. Vi ska passa på att njuta det sista av fina Uppsala under juni och juli, men sen. Det känns så skönt. Komma hem.

Lättnad.

Idag är en bra dag. Lars har fått jobb och några stora stenar har fallit från hjärtat. Skönt. Nu andas vi och ser framåt. Uppåt. Norrut!

Sommarkänslor