Korkeken

Varje fredag, när tempot på jobbet tillåter, överger jag mitt ordinarie lunchställe runt hörnet och promenerar in till stan. Högst upp i en galleria, under glastaket, har jag en fristad. Ett litet andningshål. Jag beställer en löjligt dyr kycklingfocaccia och en löjligt stor kaffe och tittar på folkmyllret som fredagsspringer mellan affärerna nedanför. Ibland läser jag tidningen och ibland lyssnar jag på radio. Ibland ingenting. Och det är sååå njutbart. Jag älskar den här stunden med mig själv. Jag är Ferdinand och i bruset av vardagar är det här min korkek.

I´m no longer a piano player

Jag vaknade innan åtta till vår utanför fönstret. Bakade frallor med anis och fänkål. Diskade. Jag har länge tänkt måla en tavla av Elton John, ett motiv från bookleten till Don´t shoot me I´m only the piano player. Så då gjorde jag det också. Vad hittar vi på härnäst?

The difference a day makes

Det här är nog en av de tider på året då skillnaden mellan Luleå och Uppsala är som tydligast. Vi vaknade i -15 och mängder av snö, en timmes flyg senare landade vi på gröna gräsmattor. Det känns som maj.

Harmonier.

Det händer då och då. Jag hör hur Lars tar upp gitarren i rummet bredvid och så fylls luften av små, stora, skuttande och storslagna melodier. Det är så rofyllt och fint. Det är en av detaljerna jag älskar högt. Strängarna knäpper och leker. Och mitt hjärta sjunger med.

Bad moon rising

Från min febriga säng såg jag i spegeln denna blåbleka måne bakom flammiga moln. Dåligt omen?

Groundhog day

Solen återvänder och blottlägger såväl soltörst som oputsade fönsterrutor. Varje vår blir jag lika glad och förundrad över det återvändande ljusets påverkan. Ofta känner jag inte hur mörkt det faktiskt varit förrän solen kommer tillbaka. Våren är varmt välkommen.

Idag firas Groundhog day i USA, där murmeldjur lockas fram ur sina hålor och sen berättar deras skuggor hur länge till vintern kommer att vara kvar. Filmen med samma namn (Måndag hela veckan i svensk översättning) handlar om en tv-journalist som åker till en liten stad för att bevaka denna ritual och istället snöar in, för att sen återuppleva samma dag om och om igen. Väderprognoserna varnar för snökaos redan nu, och jag undrar - vad är oddsen för att det är torsdag den 2 februari imorrn när jag vaknar?

Horses

Hästarna var drömfina och det känns fint att ha hittat ett stall. Det är något fullkomligt jordat och avslappnat med att pyssla med hästarna i stallet. Jag tror det är en slags meditation. Jag gillar det.

Det blir visst lite ljusare nu också. Morgnarna är inte lika becksvarta och eftermiddagarna övergår inte lika snabbt i natt. Dessutom har ett kompakt snötäcke förvandlat Uppsala till något vitt, något som påminner lite om en januari. Tänk om man hade en litet hus på landet med ett stall och två islandshästar. Och äppelträd. Eller en lägenhet på Manhattan och ett visitkort från FN. Eller chansen att sälja allt och man-lever-bara-en-gång-luffa runt jorden med en kappsäck? Luleå är ju också fint. Allt på samma gång. I den här tankekedjan landar jag alltid i tacksamhet och rastlöshet. Tacksamhet över att jag har min Lars och vår lilla lägenhet i gamla trähuset och rastlöshet för allt det andra som pockar. I väntan på att ge sig ut i världen eller hem till norrbotten sitter vi fint här på slätten. Bidar vår tid och investerar i drömmar. Det är en trygg, behaglig och lite rastlös lunk, lite som en tölt. Kanske lite som den här fina: