Nessun dorma

Fortsätter hejdlöst på barntemat. Jag har märkt (ännu) en sak som förändras mycket i och med att man får barn, nämligen sängen. Den går från att vara en stillsam plats för vila, oftast välbäddad och fridfull, till att vara ett slagfält med extrakuddar, tuttar, papper, frottétrasor, amningskupor, barnpyjamas med kräkfläckar och inte sällan en hel extra liten person som inte vill somna i sin egen spjälsäng utan istället ligger mitt emellan och fäktar med armar och ben. Vad hände med the tranquility? Tids nog blir sängen kanske åter en meditativ plats, men jag har en känsla av att slagfältsstatusen kan hänga kvar några år... å andra sidan är det fantastiskt mysigt att ha en snusande liten kråka bredvid sig i dunet.