Sista helgen som twenty-something.

Nästa helg börjar min ålder med en trea. Hur känns det? Jag har, i all sanning, inte hunnit tänka på det speciellt mycket. Det senaste året har i princip kretsat runt en enda sak - den växande magen och personen som sedermera kom ut. Sista helgen som tjugonånting kommer att firas, helt utan klackar, stillsamt med en fin liten dunboll på armen. Och det faktum att jag inte hade velat spendera dagarna på något annat sätt kanske är ett tecken på att det är dags att fylla nytt decennium? En spännande tanke: tänk allt som har hänt sedan jag var nitton. Hur mycket väntar under de kommande tio åren? Vad hoppas jag? Jag svarar sådär tråkigt vuxet som det anstår en soon-to-be-trettioåring: jag hoppas att jag och min familj får vara friska och att äventyren fortsätter med min Lars och min Selma. Att vi gör roliga saker tillsammans och mår bra. Livet har faktiskt aldrig varit bättre än nu. Sömnbrist till trots. Och nästa helg kanske det trots allt blir lite klackar?