Fhiiirty jirs åld.

Trettioårsdagen kom och gick, tjugonågonting-eran är nu obevekligt och för evigt över. Det enda jobbiga i den meningen är just det där för evigt, det andas något om alltings, även min, förgänglighet. Inte ens vi av kött och blod varar. Men det är ingen sunkig trettioårskris som luktar, bara en tydlig insikt. En insikt som för min del mynnar ut i en påminnelse om att passa på att njuta! Och det gjorde jag igår. Varvat med amning och en del bebisskrik umgicks jag med hela närmaste familjen som var här, vi åt mat och tårta och det var kärlek. Dessutom är jag synnerligen nöjd med de trettio år som gått, det jag gjort, sett och där jag är nu. Och passa-på-att-njuta-devisen räckte även till frukosten imorse.