Förutom skamlöst Netflix-knarkande av varierande kvalitet ägnar jag mig åt
det gamla vanliga ni vet. Av alla due-datum som folk har gissat kommer Lars att sluta närmast, han har hela tiden gissat på den 19:e januari. Jag kommer ihåg att gissningen nästan gjort mig sur, jag som väntade mig
(läs: hoppades på) början av januari, kanske till och med under julhelgen. Att gå fjorton dagar över tiden var inte ett tänkbart alternativ. Men icke! Imorrn är det just 19:e januari, och ingen har gissat på något datum efter det. Grattis Lars! Priset du fick
(stå ut med) var en extra månad med en gnällig och trött tjockis!
Det låter kanske naivt, men ibland känns det knäppt att gå runt och längta efter något som kommer att göra sjukt ont. Men det gör jag! Inget bygger upp motivationen som månader av illamående, otymplighet, väntan och såklart - enorm längtan efter att få se den här envisa, lite väl hemmakära, sparkarn. Men, ni vet det gamla talessättet -
den som väntar på något gott har i alla fall något att ställa vindruvorna på under tiden.
1 comment:
Staffan sa för ett bra tag sen att det kunde bli bra med en till Vattuman i släkten,men att att hans förhoppning inte verkade slå in.
Det närmar sig!
Vi får vänta och se, och jag tänker på dig varje dag.
Kram/Mormor
Post a Comment