Hjälpa till, sa Pulvret

Den tröstlösa väntan har övergått från frustration till ett pillimariskt tålamod, varje dag är trots allt ett steg närmare. Det finns bara en väg, och det är ut! Hur envis den här bebisen än är så är jag envisare. Feberaktiviteterna är strängt reducerade till sömn och typ SVT-repriser av Minnenas television. Fördelen med att vara sjuk är att jag inte är lika rastlös som förut, febern har fått mig att helt resignera för inaktiviteten. Dagarnas höjdpunkter: när den är envisa typen i magen kittlas och sparkas. När Lars kommer hem och vi lagar mat ihop. (Läs: Lars lagar mat och jag "hjälper till". Igår hjälpte jag till med en anledning att dammsuga)