Inte orkade jag stå i kö och inte orkade jag vara vaken längre än 23. Kanske inte jättemärkligt med tanke på ryggen och att jag snart går in i nionde månaden, men jag känner mig ändå som världens tråkigaste människa. Tålamodet tryter och ju tröttare jag är, desto mer lättirriterad blir jag. Det närmaste jag kan likna det med är tonåren då hela världen är fel och ingen förstår. Den här tiden, mellan 06 och 12, är min bästa tid. Förutom fogknak och sammandragningar (som il av mensvärk upphöjt till tio) är jag som en veritabel Askungen, fåglarna klär på mig under sång och allt är i technicolor! Typ.
Ibland glömmer jag bort att den fysiska förändringen inte är permanent. Som att jag från och med nu alltid kommer att vara klumpig med stor mage, ständigt ont i ryggen och hormonriden, lite större och osmidigare för varje dag. Så råkar jag se min fina vinterkappa eller någon av mina mer skräddade klänningar med skärp i midjan och så går det upp för mig att jag kommer att kunna ha dem igen! Jag inser ju att det kommer att krävas en del promenerande och simmande (även om jag hittills bara gått upp typ nio kilo) och att jag närmsta tiden förmodligen kommer att leva i mjukisbyxor eller badrock, men sen. Någon dag där i framtiden, om ett år eller så. Då ska jag suit up i något figurnära och ta ett glas vin på stan. Jag ska gladeligen stå i kö och konversera och bara... inte somna!
No comments:
Post a Comment