Jag vet inte om jag är extra klarsynt eller om det bara är hormoner. Jag dömer hela världen skithårt och blir uppgiven när jag tänker på all bottenlös idioti som finns. Jag har inget tålamod. Så många som resonerar så idiotiskt och jag förstår inte vad fan det är för fel på folk. Sen tänker jag att jag är orättvis och arrogant. Då får jag dåligt samvete och känner mig nedstämd. Sen blir jag arg igen! Varför ska jag känna mig dålig för att det finns så många som rent objektivt ÄR dumma i huvudet? Sen inser jag att det inte finns någon rent objektiv sanning, åtminstone kan inte jag göra anspråk att veta alla sanningar och döma alla. Det kan ingen. Fast många gör det. Och den slutsatsen, att allt ändå är relativt och flytande, gör mig vilsen och trött. Sen fylls jag av tacksamhet för allt jag ändå har och har fått. Och så blir jag rörd. Känner mig rentav tårögd och lite beklämd över alla som inte välsignats på samma sätt. Känner vördnad inför mänskligheten och alla människor som gör så gott de kan i sina liv. Från tvärbestämt skitarg till blödigt gråtmild på två minuter. Okej, det är nog kanske hormoner.
Men ändå, vissa är verkligen dumma i huvudet. Nu blir jag lite arg igen.
2 comments:
Och jag känner likadant, typ just nu. Har inte ens några hormoner att skylla på dock.
Hormonerna kan göra sitt för att förstärka, men i grunden är min inställning likadan. Tyck gärna annorlunda än jag, men om du inte kan förklara eller motivera så blir jag så trött. Och uppgiven. Trött på världen. Då gäller det att andas och fokusera på de saker och personer som gör mig glad. Man kan inte rädda världen alla dagar...
Post a Comment