Norrbottenshjärtat

Jag är så himla taggad! På flytten, på jobbet, på lägenheten, på närheten och på naturen. Det händer att folk här tittar bekymrat på oss och undrar hur vi ska trivas där uppe i Luleå så långt från allting och utan något liv. Jag svarar att de borde göra att besök norr om Gävle. Att termen långt från allting beror på utgångspunkten. Att avståndet från Stockholm till Luleå är lika långt som avståndet från Luleå till Stockholm. Att det finns så mycket att erbjuda. Att Luleå inte är en liten bensinmack på en isplätt. Att det bor 75 000 personer i stan. Men det är som att de inte förstår hur man kan lämna den här delen av landet. För att åka norrut. Och jag tänker att jag inte tänker övertala någon, i värsta fall får det fina i norr förbli vår hemlighet. Och det lider jag inte av.
-Jaha, men när var det ni skulle flytta till Umeå då?

Jag inser att jag spär på fördomar av typen trångsynta sörlänningar här, vilket långt ifrån är en generell sanning - många lyckönskar oss och förstår verkligen varför vi vill hemåt - men många gör det inte alls. Här nere är det underbart på många sätt, med höga och pampiga lövträd, coola affärer och schyssta restauranger, fina Fyrisån och vackra Stockholm... men här finns också trängseln, hysterin, asfalten, människor i misär, skramlande pendeltåg och stress.

-Jaha, jo, det är väl klart att det kanske är möjligt att behålla glimten i ögat fast man flyttar norrut?
-Behålla glimten? Det är i norr man får den. Svarar jag. Den som vill är välkommen att hälsa på oss och se själv!