Bilen och könet

Selma gillar bilar. Om man är med henne på stan följer hon dem länge med blicken, fram och tillbaka. Nästan i trans.

Det är nog ljudet och färgerna säger folk. Säger jag.

Om hon hade varit en kille, hade man inte behövt hitta en förklaring till varför. Kanske hade det rent setts som ett argument för olika köns "naturliga" intressen.

Jag tror att det handlar om hur omgivningen tolkar och bekräftar barnens beteende. Om det uppmuntras som något naturligt, nästan av könet förutbestämt, så blir det en självuppfyllande profetia. Om det måste förklaras och behandlas som ett undantag från normen så kommer det också av barnet uppfattas som ett undantag. Vi talar om för barnet att det är något som sticker ut, som måste förklaras. Vi gör små saker som berättar för barnet hur deras beteende klassas av oss. Vi ger dem kontexten, fast med med så små signaler att vi själva knappt märker dem. Så små att de kanske ser ut som att det kommer från barnen själva.

Och det börjar så tidigt, så fort man vet om det är en tjejbebis eller en killbebis har vi en massa föreställningar klara. Kanske är det därför man först frågar om det är en tjej eller en kille när man träffar en okänd bebis. För att vi själva ska veta hur vi ska förhålla oss till dem. Omedvetet (och ibland medvetet) överför vi sen både uppmuntran och begränsningar. På gott och ont.

Sanningen tror jag är att både små flickor och pojkar attraheras av ljud och färger. Resten är socialisering och hur vi bekräftar deras intressen.

Ett par bekanta till oss som har samma bank som vi hade fått en bil till deras son när de hade varit på bankkontoret. Det fick inte vi. De hade fått bilen för att han hade varit livlig. Selma var för snäll för att få bilar.

Så börjar det som sedan följer genom skolan och klassrummen. Livliga pojkar får mer än lugna tjejer.

Och de belönas med bilar.