Om ytlighet och plastmänniskor

Om Stockholm är yta, så är Uppsala innehåll. Nog kan man ana en viss intellektuell snobbism i atmosfären runt kullerstensgränderna och domkyrkotornen, men inte helt utan fog. Uppsala har en fundamental och eftertänksam pondus. Det gillar jag. Och motsatsen, den narcissistiska ängslan i de torrlagda hjärnfårorna hos de ytliga uppmärksamhetsjägarna, vars enda syfte verkar vara att spegla varandra, är rent vedervärdig. Människor! Vilka är ni där innanför plasten? Vad gör ni? Vem gör ni det för? Vad försöker ni dölja? Nu går vi ut och äger natten och oss själva!