Vi skulle ha en riktig gran. För första gången. Äkta julstämning, den härliga lukten av barr och Selma skulle få ta del av julens sanna sinnesförnimmelser. Väl så! Vi stressade iväg efter jobbet en dag förra veckan och köpte en gran, julgransfot och ljusslinga. Tog in granen, ned i foten, vattnade, klädde och gladdes (trots att vi hade glömt köpa toppstjärna). Vilken julefröjd i vardagsrummet! I en dag. Sen kom vi på att vi glömt såga upp ny snittyta längst ned på stammen. Som man ju ska. Ergo: granen började barra ymnigt dag två. Och så: Lars näsa svullnade upp, hej pollenallergi och träd inomhus, vilken genomtänkt idé! Vi beslöt att bita ihop och hoppades att både Lars och granen skulle hålla ut åtminstone till julafton. Då kortslöt ljusslingan. Hela granen lös upp som en OS-fackla i cirka två sekunder för att sen totalslockna. Felsökning med utbytta lampor ledde ingenvart och frågan var nu: skulle det finnas kvar ett enda barr på granen om vi försökte lirka bort glitter, pumlor och hjärtan för att lossa ljusslingan och reklamera den? Vi gjorde ett försök, några barr hängde sig kvar och ljusslingan är återlämnad. Och där är vi nu. En mörklagd, barrande gran. Nästa mål: att innan julafton köpa ny ljusslinga och på tillbörligt vis installera den i sagda träd utan att de sista barren ger upp och trillar av.
Selma har i alla fall fått några förnimmelser av både äkta gran (barr i strumporna räknas) och äkta julefrustration. Och så har hon lärt sig säga pumla (eller ja, hon säger "poppa"). Till vänster: de två sekunderna av prakt innan allt började segla snett förra veckan, till höger: den skamsna utstyrseln du jour.
No comments:
Post a Comment