Observationer.

Här följer några tankar om mitt yrke. Journalister, ofta bespottade och beskyllda. Först och främst vill jag poängtera att det finns många olika typer av journalister som jobbar inom flera olika medier, och som därmed har olika uppdrag. En vimmelskribent på ett månadsmagasin har ett helt annat uppdrag än en redaktör för en lokaltidning. En journalist på en kvällstidning har en helt annan vardag än en lokalreporter på radion. Men. Det finns generella likheter.

1.Obejktiviteten
Journalistiken tre huvudsakliga uppgifter som inpräntas i varenda journaliststudent: Granska, informera och underhålla. I den senare kategorin ingår det gemensamma historieberättandet, den kulturella gärningen. I en vanlig dagstidning finns som regel en ledarsida som är politiskt färgad och en debattsida där debattörer från olika politiska läger kan diskutera. Resten av tidningen, det redaktionella materialet, är inte bundet av tidningens politiska färg (såvida det inte är uttalat) eller annonsavdelningen. Objektiviteten är en högt hållen fana för majoriteten av alla journalister, och de flesta är noga med med att båda sidor i en konflikt får yttra sig och förklara sig.

2. Förutsättningarna
På ganska lite tid eller lite utrymme ska vi i text eller bild försöka förklara ofta komplicerade processer. Detta är en balansgång, för detaljerat och initierat så lämnar man de oinsatta utanför - för generellt och enkelt så tappar ämnet trovärdighet och relevans. Hur än man vrider och vänder så kan man inte ta med alla aspekter och alla synpunkter utan man tvingas välja. Därför kan samma artikel och eller program uppfattas som för invecklade för vissa, irrelevanta av andra och för förenklade för andra.

3. Journalistens egna åsikter
Enligt många gamla föreställningar så är journalister vänsteranhängare. Det kanske var sant förut, men knappast längre. För några år sen kom en undersökning som visade att de flesta journalister är liberaler, och nyligen kom en annan omdiskuterad undersökning som visar att drygt 40 % av kåren är miljöpartister. Oavsett vilket så vill jag säga detta: Det journalistiska uppdraget är att granska makten, och makten är många gånger pengarna och politiken. De som ofta hamnar i kläm i samhället är de utan pengar och makt. Däremot är journalister generellt experter på att vrida och vända allt tvåhundra gånger, varenda vinkel hinner undersökas och prövas. Om inte av journalisten själv, så av hundra andra kollegor. Jag tror inte att det är möjligt att helt frikoppla sig själv från det man producerar, däremot går det, om man är medveten och för sakliga diskussioner med sig själv och andra, presentera en artikel eller ett inslag som speglar flera sidor och åsikter, alldeles oavsett vad man själv råkar tycka. Något annat vore att förolämpa ens intelligens. Pröva tanken själv, skulle du i text sakligt kunna beskriva två olika sidors syn på euron utan att blanda in vad du själv tycker? Jag tror det.

4. Shoot the messenger
Det här angränsar till tidigare stycket. Som journalist är man inte helt hemma i något läger, men placeras gärna i olika fack av andra. Som fotbollsdomare i en match, alltid älskad av några och illa omtyckt av några. I vissas ögon kommer man alltid vara vänsterstämplad blott genom sitt yrkesval, i andra läger är man kapitalets lakejer genom att man arbetar för en tidning eller kanal som ägs av ett stort mediehus (vilket de flesta medier gör). Av andra anses man ond bara för att man tillhör "media". Glöm inte bort att det finns en poäng för makthavare och andra att underminera förtroendet för journalister. Nästa gång du hör någon säga "det är medias fel" fundera på om denne har något att vinna på att säga så. Kanske inte alltid, men ofta är det tacksamt att slentrianmässigt skylla ifrån sig på media och få lättköpta nickningar och medhåll istället för att ta ansvar. Ofta finns vi nära, med telefonnummer och mail utskrivna, då är det lätt att skicka iväg arga kommentarer. Jag tycker förvisso att närheten är bra. Jag välkomnar reaktioner och diskussioner med de som berörs.


Slutligen vill jag säga att de allra flesta journalister jag träffat är som människor är mest. Med olika religioner och politiska ideal, eller helt politiskt ointresserade. Som i alla yrken finns otroligt skickliga yrkesmän medan andra inte är lika klockrena. Vi har alla olika moraliska gränsdragningar i hur långt vi är beredda att gå för en story och hur aggressivt vi närmar oss sanningen. Jag personligen skulle till exempel ha svårt att plinga på mitt i natten hos någon om deras anhöriga dött för att få ett citat eller ta bilder. Jag har däremot inga problem med att söka upp makthavare eller officiella personer för att ställa obekväma frågor.

Journalister har oftast blivit journalister för att de är intresserade av samhället och vad som händer där, och vill berätta om det. Jag älskar mitt yrke. Det är roligt och spännande, lärorikt och varierande. Genom mitt yrke har jag träffat så många människor och varit på så många platser som jag aldrig skulle sett annars och jag önskar att alla någon gång kunde prova på det. Det var det hela. 


Så var det sagt!