Ibland hör man en låt som man aldrig hört förut men som man genast känner sig hemma i. Den bara sammanfaller med något i en, som en perfekt passande pusselbit. Det är sällsynt, men idag hände det. En låt som omedelbart föll in på min 10-i-topp lista, rent intuitivt vet jag att den kommer att följa med mig. Och bortom det intuitiva: perfekta 50-talsharmonier med en optimal balans av väntade och oväntade arrangemang, en speciellt vacker text och countrykänsliga sjuttiotalsstråkar. I all sin enkelhet: ett litet mästerverk.
När jag kom hem var jag tvungen att spela den för Lars och analysera den lite, och han förstod min känsla (jag älskar att bo med en man som förstår och kan relatera till upplevelser av musik). Senare på kvällen när Lars pratade med sin producentkompis i USA, en veteran som varit med i den amerikanska musikscenen i decennier, så berättade Lars om min låtcrush och det visade sig att det är en av hans favoritlåtar. Kul sammanträffande. Låten skrevs 1968 av Jimmy Webb och är inspelad av flera artister, bland annat James Taylor, men min favorit hittils är Glen Campbells version. Nu vill ni veta hur den låter? Jag har ju verkligen haussat upp den, vilket jag egentligen tror är en björntjänst. Den uppskattas nog allra bäst i sin enkelhet, utan förväntningar. This ain´t Lady GaGa.
No comments:
Post a Comment